Inte ursäkta, men förstå

För stunden eller om det hela är över vet ingen. Men diskussionen om orsakerna, vem som bär skulden och om vad som bör göras för att förhindra ännu en upprepning har bara börjat.

I över en vecka pågick sammandrabbningar mellan polis och ungdomar. Bilar och skolor stacks i brand. ”Genom förstörelsen har vi fått en försmak på vad franska förhållanden kan komma att betyda här hemma om vi inte snart bryter den onda cirkeln bland unga med invandrarbakgrund i socialt belastade områden”, skrev tidningen Politiken i en ledare igår.

Bland de frågor som ställts, bland annat i svenska medier, är om kalabaliken kan sprida sig hit. ”Malmö är inte långt borta”, konstaterade journalisten och författaren Per Wirtén i en krönika i webbtidningen Dagens arena på tisdagen.

Det är klart att kalabaliken kan sprida sig, även om ”sprida sig” kanske inte är rätt ord. Bråk mellan polis och ungdomar har under lång tid förekommit av och till i Sverige, liksom i de flesta andra europeiska länder. Skolor brinner var och varannan vecka.

Våldet och bränderna flammar upp där förutsättningar för det finns, något som det numera ständigt verkar finnas oavsett om kravallerna förklaras som ren huliganism eller anses ha djupgående sociala orsaker. I Danmark – och i Sverige – kan skillnaderna mellan dessa båda uppfattningar framstå som knivskarpa.

Så måste det inte vara. Med en fastlåst inställning att ligister är ligister varhelst de uppträder och krav på hårda tag går det inte att lösa problemen. En lika lite framkomlig väg är att skylla allt på samhället, även om det låter lite väl enkelt att de unga skall ”ta sig själva i kragen och skaffa sig en utbildning”, som den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen uppmanade till häromdagen.

Den danska regeringen är nu helt inne på det populistiska stödpartiet Dansk folkepartis förslag att göra föräldrarna ersättningsansvariga för den åverkan deras barn gör. Något som Politiken beskriver som ”dumt”, ”naivt” och ”kontraproduktivt”.

Oroligheterna är knappast samhällets fel, men de utgör onekligen ett samhällsproblem, som inte nödvändigtvis är åtkomligt genom enbart polisiära insatser.

Demokrati förutsätter individuellt ansvar. Ligistfasoner och upplopp kan aldrig ursäktas. Stenkastning och bilbränning måste fördömas. Men samtidigt måste utvecklingen göras begriplig. I Danmark är mellan 10 000 och 12 000 ungdomar på väg att falla ur samhället, enligt Berlingske Tidende nyligen. I Sverige handlar det om betydligt fler – siffror på över 50 000 har nämnts.

Mot en sådan utveckling hjälper inte hårda tag, sannolikt inte heller en ”uppmuntran” om att ”ta sig själva i kragen”.