Den verkliga OS-kampen

Tankarna går till Burma och hur dess junta för knappt ett halvår sedan med blodig järnhand slog ned buddhistmunkarnas fredliga protester.

Men det handlar om Kina.

I måndags protesterade landsflyktiga tibetaner över hela världen och krävde självständighet för Tibet. Det var då på dagen 49 år sedan tibetanernas högste andlige ledare Dalai lama tvingades fly sitt hemland efter ett misslyckat uppror mot det kinesiska styret.

Protester ägde rum också inne i Tibet. Uppgifterna därifrån är knapphändiga. Men enligt Radio Free Asia skall minst 300 buddhistmunkar ha marscherat från ett kloster utanför huvudstaden Lhasa med krav på att munkar som greps förra året friges. Protestmarschen stoppades i en vägspärr och flera tiotal munkar fördes bort. Enligt andra vittnesmål skall ett stort antal kloster i och utanför Lhasa ha omringats av säkerhetsstyrkor.

Igår medgav en talesman för den kinesiska regimen – utan att gå in på några detaljer – att ”ett litet antal munkar” genomfört ”olagliga aktiviteter som hotade den sociala stabiliteten”.

Arrangörer av OS brukar försöka överträffa varandra. Spelen i Peking kan slå rekord när det gäller säkerhetsarrangemangen.

Hundratusentals frivilliga försedda med speciella röda armbindlar har redan börjat inta gator och torg i huvudstaden. De skall fungera som myndigheternas ögon och öron, ingripa mot protester och rapportera personer som uppför sig misstänkt, kineser såväl som utlänningar. Till detta kommer cirka 90000 poliser, tusentals militärer och annan säkerhetspersonal.

Att genomföra OS framgångsrikt, utan för regimen generande protestaktioner, har högsta prioritet. Men med väntade dryga halvmiljonen turister och 22000 journalister från utlandet på plats kan mycket gå fel ur kinesisk synvinkel. Och efter hand som OS-invigningen den 8 augusti kryper närmare dras tumskruvarna åt – än hårdare – på den inhemska oppositionen.

I Kina och runt om i världen smids i detta ögonblick planer för hur de olympiska spelen skall kunna utnyttjas som plattform för protester mot den kinesiska diktaturen.

Samtidigt planerar de styrande i värdlandet sina motdrag som skall säkra att spelen blir ett propagandanummer för den kinesiska modellen: marknadsekonomi och växande välstånd utan politisk frihet – varje diktators dröm.

Det är en kraftmätning vars utgång lär få oändligt större betydelse än någon tävling som avgörs på Pekings idrottsarenor.