Och det brister

Många familjemedlemmar, släktingar, skolkamrater, arbetskamrater och vänner vet redan vad det innebär i det enskilda fallet.

En ordlös tragedi. En katastrof.

Igår presenterade folkhälsominister Maria Larsson (kd) en folkhälsoproposition med ett brett innehåll.

Pikant och mycket kristdemokratisk var ministerns betoning av utgångspunkten, att människan är ”kropp, själ och ande”.

Tilltalande är förslaget om ett frivilligt stöd för alla föräldrar med barn under 18 år. Dystert däremot är att anslaget för att motverka spridning av HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar inte höjs – när spridningen av både HIV och klamydia tagit fart i Sverige.

Så talar regeringen också om visionen ”att ingen skall behöva ta sitt liv”.

Vid en första anblick kan nollvisionen te sig sympatisk, eftersom den sätter fokus på den mänskliga förlusten. Ändå finns det flera praktiska och principiella invändningar.

Är självmord alltid irrationellt, alltid att betrakta som sjukt?

Vilka tvångsmedel skall psykiatrin vidta om inga självmord kan tillåtas? Hur långt skall samhället sträcka sig för att förhindra självmord?

I värsta fall kan en nollvision leda till inhumana och kränkande åtgärder, till oacceptabla frihetsinskränkningar.

Ändå är det lovvärt att regeringen siktar på ett mer strukturerat arbete för att förebygga psykisk ohälsa och självmord.

I somras pekade en rapport från Socialstyrelsen på en rad systembrister inom vården. Exempelvis måste riskbedömning, journaldokumentation och samverkan kring patienten bli bättre.

Folkhälsoministern presenterade igår tanken på ett särskilt utbildningsmaterial som skall ge konkreta tips till medborgare på vad de skall göra om någon i omgivningen drabbas av exempelvis depression eller tankar på att ta sitt liv.

”Ett slags första hjälpen vid psykisk ohälsa”, enligt Maria Larsson.

Onekligen behövs det tidig hjälp. Men det är inte bara vänner och anhöriga som skall ge den.

I många kommuner har unga flickor och pojkar som skär sig eller far illa på annat sätt knappt sett skymten av en skolsyster.

Även för äldre personer som fallit ner i en mental avgrund och förlorat nästan all livslust kan det te sig som en evig väntan – eller som en omöjlighet – att få professionell hjälp genom landstinget, exempelvis i form av samtalsterapi.

Omvittnad är också psykiatrins status som ett slags svensk krisbransch.

En överbyggnad av vackra ord kommer inte att hjälpa så länge grunden brister.