Snacka går ju, typ

Det har tagit tid, men igår kom betänkandet från Språklagsutredningen, Värna språken – förslag till språklag (SOU 2008:26).

Av titelns pluralform framgår att det handlar om att bevara och beskydda svenskan utan att det är till men för de nationella minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib och jiddisch.

Så långt är allt gott och väl. Men är svenskan i behov av några särskilda omsorger?

Det går ju, i likhet med utredningen, att konstatera att svenskan vilar på en stadig grund. Dess fort- och vällevnad tryggas av omständigheter som till exempel en väl sammanhållen språkgemenskap, en hög grad av läs- och skrivkunnighet i befolkningen, en rik och omfattande utgivning av både fack- och skönlitteratur liksom en noga och utförligt dokumenterad grammatik.

Den självklara invändningen är att om vi har officiella minoritetsspråk, så bör vi i logikens namn också ha ett nationellt huvudspråk. Det borgar inte bara för att svenskan förblir ett komplett och samhällsbärande språk. Dessutom blir det möjligt att ställa större krav på att språket i offentliga sammanhang är klart, enkelt och begripligt.

Att ett språk står starkt betyder emellertid inte att det går fritt från olika sorters påverkan eller åverkan.

Språklagsutredningen identifierar flera olika tendenser som har betydelse för språkutvecklingen. Det handlar exempelvis om hur ny teknik – webbsajter, sms och e-post – förändrar våra språkliga konventioner, inte minst vad gäller synen på stavning, meningsbyggnad och interpunktion.

typ :-)

Det lyfts också ett varningens finger för engelskans växande inflytande.

Inte helt utan anledning. Svenskans ställning i Sverige är inte lika självklar som den en gång var.

Inom vissa områden – mest märkbart inom högre teknisk, medicinsk och naturvetenskaplig utbildning – har svenskan nästan helt kommit att ersättas av engelskan. Domänförlust kallas det. Språkvårdare fruktar att liknande förluster kan uppstå de närmaste decennierna inom delar av arbetslivet och politiken.

Det vore en olycklig utveckling.

Kan det motverkas i någon mån genom att stärka svenskans officiella ställning är det utmärkt. I Sverige måste förmågan att tala och förstå ett annat språk än svenska betraktas som en tillgång. Inte ett tvång.