I skuggan av Borg

Problemet med regeringens ambitioner för näringspolitiken är nu att de ofta leder till krångel och in i återvändsgränder. Näringsminister Maud Olofsson (c) vill mycket, men får lite gjort.

Igår kallade regeringen till presskonferens med anledning av ett nytt förslag kring arbetsgivaravgifterna. Det nya är att avgifterna sänks för alla anställda som är under 26 år. För denna grupp skall avgifterna i framtiden utgöra en kostnad som är mindre än hälften av vad den är idag, 15,32 procent av lönesumman mot 32,42 procent.

Därmed är alla tankar på det ursprungliga förslaget om sänkningar för vissa branscher i tjänstesektorn skrinlagda. Det är kanske lika bra efter nedsablingen i flera remissinstanser och underkännandet i EU-kommissionen.

Skatteverket sade nej till differentierade avgifter och detsamma gjorde bland andra Konkurrensverket och Sveriges Kommuner och Landsting. De ville heller inte acceptera det reviderade förslag som byggde på EU-kommissionens krav att bara företag med färre än 250 anställda skulle få omfattas av avgiftsreduceringarna.

Att regeringen anser sig ha gjort en prestigeförlust går knappast att ta miste på. Finansminister Anders Borg (m) var på onsdagen också syrlig i sina kommentarer gentemot EU:

”Det är oerhört frustrerande att hindras av ett regelverk som är från 1950-talet.”

En något märklig inställning. Kommissionen motiverade sin hållning med att de föreslagna subventionerna – till bland annat restauranger, frisersalonger och bilverkstäder – stod i strid med EU:s bestämmelser om statsstöd och att de skulle verka konkurrenshämmande. Subsidiernas konsekvenser på det här området är knappast annorlunda nu än de var på 1950-talet.

Maud Olofsson föreföll dock ganska nöjd med utvecklingen: ”Får man inte det bästa får man ta det näst bästa och det är ett väldigt bra förslag som vi nu kommit överens om. Enkelt, träffsäkert och bra.”

Nåja. Bättre hade varit med en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna. Det hade blivit dyrare, men givit mer i utdelning. Framför allt hade det minskat intrycket av att regeringen hela tiden ägnar sig åt att lappa och laga. Det nya förslaget ger, liksom det förra reviderade, oönskade tröskeleffekter.

Näringsdepartementet kan verka mäktigt och har vitala ansvarsområden. Men det är andra som bestämmer över pengarna. Minns bara hur socialdemokraternas ”superdepartement” med de två statsråden Björn Rosengren och Mona Sahlin vingklipptes av finansdepartementet.

Maud Olofsson lyder under liknande förhållanden. Och kritiken mot henne har, inte minst från företagarhåll, stundtals varit rätt hård. Sett mot den bakgrunden är det osäkert om hon kan räkna gårdagens framträdande som någon större framgång.