Det sista socialfallet

Gäller det också de politiska partierna?

”Partierna är vårt sista riktiga socialfall”, skriver statsvetaren och samhällsdebattören (s) Stig-Björn Ljunggren i tidskriften Liberal Debatt (Nr 2, 2008) om det offentliga partistödet, som uppgår till cirka en miljard kronor om året. Pengarna kommer från stat, landsting och kommuner. Skattebetalarna, alltså.

Ljunggren har tveklöst en poäng.

I näringslivet vässas företagen av ett omvandlingstryck byggt på stenhård konkurrens. Den offentliga sektorn skall väckas med hjälp av upphandlingar. Nya regler för presstödet leder till att tidningar får bättre drivkrafter, skrev kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) häromdagen.

Men omvandlingstrycket tycks inte gälla partierna.

Justitieminister Beatrice Ask (m) medgav i riksdagen den 12 februari att folk inte längre tycker det är roligt att springa på politiska möten. De i fertil ålder har annat att pyssla med, sade Ask, som ändå ansåg att ”den nuvarande ordningen för det statliga partistödet i allt väsentligt fungerar väl”.

Mellan 1991 och 2004 halverades antalet medlemmar i partierna och raset fortsätter. Socialdemokraterna förlorade 19000 medlemmar förra året, ett tapp på 16 procent. ”Fortsätter utvecklingen finns inte det här partiet om tio femton år”, sade partiledaren Mona Sahlin i onsdags.

Jo, det finns skäl att oroas över medlemsraset, som ställer allvarliga frågor om partiernas representativitet. Det finns anledning att undra om partierna idag utgör den bas för idéutveckling som de en gång gjorde.

Men partierna befinner sig mitt i en förnyelse. Väljare bjuds in till samråd, rådslag, processgrupper. Det kan leda till nya demokratiska arbetssätt.

Man kan, som Stig-Björn Ljunggren, ifrågasätta hur partierna sköter uppgiften att nominera tillräckligt spännande kandidater till listorna i valen. Men då är det bättre att utöka inslaget av personval än att minska resurserna.

Den som tar emot bidrag skall granskas. Inga skattekronor får användas ansvarslöst. Så se gärna över partistödet.

Samtidigt utgör partierna fortfarande byggstenar för den representativa demokratin, den viktiga länken mellan medborgarna och deras ombud. Och det ligger i väljarnas intresse att partierna inte står och faller med kapitalstinna bidragsgivare.

Hur ser alternativet ut? Självklara modeller saknas. Det skulle, trots allt, vara äventyrligt att rasera spången mellan väljare och valda innan det byggts en ny demokratisk bro.