Avlägsna juntan

I ett regelrätt katastrofläge genomfördes på lördagen den tidigare utlysta folkomröstningen om en ny konstitution. Ändringarna av författningen skall bland annat leda till demokratiska val och medborgerliga fri- och rättigheter, har det hetat. Men den troligaste konsekvensen är att militären stärker sin ställning ytterligare.

En miljon människor är nu i akut behov av hjälp. Samtidigt flyr folk i massor den hårdast drabbade provinsen, Irrawaddydeltat i norr.

Men hjälpen fungerar inte tillfredsställande. Inte på grund av världssamfundets ovilja eller bristande organisation, utan för att den burmesiska regimen stretar emot.

Maten och de andra förnödenheterna tar juntan gärna emot, men de internationella experterna på hjälparbete vägras inresa. Vart de sändningar som kommit in i landet tagit vägen och vilka som fått ta del av dem har FN:s matprogram World Food Programme, WFP, hittills inte haft någon som helst möjlighet att kontrollera.

Den humanitära hjälpen måste fram, på något sätt. Igår konstaterade danska Röda Korset att hjälparbetet har förbättrats. Något riktigt genombrott går det dock inte att tala om.

Hur skall omvärlden agera om juntageneralerna fortsätter att obstruera? Hårdare påtryckningar via Kina, som är Burmas mäktiga förtrogna, är en möjlighet. Att bara leverera nödsändningarna och låta regimens hantlangare ta hand om distributionen i hopp om att det skall fungera är en mindre önskvärd lösning.

Som en sista utväg: intervention. Men är en sådan överhuvudtaget tänkbar? Helt utesluten borde den i varje fall inte vara.

Med en liten tänjning av den sedan tre år av FN antagna folkrättsliga principen ”skyldighet att skydda” kan det nog sägas föreligga ett internationellt, kollektivt ansvar för den burmesiska befolkningen.

Det gjorde det för övrigt i lika hög grad i slutet av förra året när den burmesiska diktaturen slog ner och fängslade demonstrerande munkar och än en gång krossade folkets krav på demokrati.

Men då, lika lite som nu, fanns det någon som på allvar förespråkade en humanitär intervention, även om det är uppenbart att Burmas styrande inte skyddar sin befolkning mot sådant våld och lidande som omvärlden kan ingripa mot i enlighet med den nya folkrättsliga principen.

Och skulle utsikterna till ett ingripande ändå föras upp till diskussion så skulle Kina med stor sannolikhet säga nej. En aktion utanför FN-systemet verkar inte särskilt realistisk.

Återstår dialog, nya övertalningsförsök, diplomatiskt lirkande.

Katastrofen fortsätter att skörda offer. Generalerna sitter säkert. En cynisk världsordning.