1+1+1 blir 2

Dessvärre måste gårdagens kommentarer tolkas så.

”Vi har inte fattat några formella beslut. Men jag skulle tro att vi hamnar där”, sade partisek­ reteraren Marita Ulvskog (s) i Svenska Dagbladet. Illröda Ulvskog avfärdar de grönas förstahandsalternativ, en tvåpartiregering (s+mp), efter valet 2010.

Mona Sahlin var nästan lika tydlig som Ulvskog. ”Alla vi tre har sagt att Sverige behöver en majoritetsregering”, sade s-ledaren i Ekot. Processen att utveckla samarbetet ”är väldigt intensiv just nu”.

Suck.

Men denna suck är inte samma slags stön som IF Metalls ordförande Stefan Löfven möjligen gav upp igår när ett regeringssamarbete kom på tal. Löfven är, som många andra fackliga socialdemokrater, misstänksam mot miljöpartiet som inte intagit ”rätt” position i fråga om arbetsrätt och a-kassa.

Facket i all ära, problemet med konstellationen s+v+mp är ett annat:

Vänsterpartiet.

Olof Palme, statsminister (s) 1969–76 och 1982–86, såg parlamentariskt stöd från vänsterpartiet som något nödvändigt ont.

Ingvar Carlsson, statsminister (s) 1986–91 och 1994–96, krävde innan han 1994 gav sig in i ett samarbete med v garantier för att partiet övergett kommunismen. Carlsson blev grundlurad och skrev senare om den ”skenhelige Lars Ohly”.

Göran Persson, statsminister (s) 1996-2006, kallade Ohly omdömeslös och stoltserade – med rätta – med att socialdemokraterna ”hårt och rejält har bekämpat både nazismen och kommunismen”.

Vill Mona Sahlin verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?

Varför älta historien, invänder somliga, kommunismen inom v är ju dåtid, imperfekt. Men det är tydligt att vänsterpartiet än idag har en kommunistisk kärna.

Inte så att v-ledaren Ohly numera skulle tala om proletariatets diktatur eller vara öppet Sovjetnostalgisk. Men partiets reflexer finns kvar och visar sig i frän antiamerikanism, vurm för en diktatur som Kuba, hetsigt EU-motstånd, Natonoja som leder till krav på att lämna Partnerskap för fred och en överbudspolitik med krav på sex timmars arbetsdag och 200¿000 nya jobb i offentliga sektorn.

Visst sitter Mona Sahlin i en rävsax. Den borgerliga alliansen förefaller sammansvetsad, socialdemokraterna kan inte utgå från samarbete i mitten. Men när hon räknar på sin politiska kalkyl borde hon ändå, för Sveriges skull, använda en ganska enkel rödgrön matematik:

1+1+1 måste trots allt bli 2. En skall bort.