En fråga för facket

Organisationsgraden har sjunkit till den lägs­ta nivån i modern tid. LO förlorade 130 000

medlemmar i fjol. Det lär bli ett självskrivet ämne för de 300 ombud som nu samlas i Folkets hus i Stockholm för att diskutera fackens framtid. Viss självkritik bör de varva med sin sedvanliga kritik mot regeringen.

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin medger att medlemsflykten är allvarlig. Men hon betonade i webbtidningen Dagens Arena härförleden att den svenska organisationsgraden fortfarande är unikt hög jämfört med andra länders.

Det är sant, men så har Sverige också en unik arbetsmarknadsmodell. Sedan Saltsjöbadsavtalet slöts för snart sjuttio år sedan har arbetsmarknadens parter gjort upp om löner och villkor. Det har gynnat alla genom långsiktig lönebildning och förhållandevis få konflikter. Förhandlingar pågår som bäst om ett förnyat Saltsjöbadsavtal.

”Vi står upp för kollektivavtal som täcker hela arbetsmarknaden”, säger Lundby-Wedin i en kommentar till samtalen med arbetsgivarsidan.

Men att förhandla för alla kräver ett självklart mandat, vilket finns, men i värsta fall är på väg att gå förlorat.

LO-förbunden är inte ensamma om att förlora medlemmar. Trenden är densamma för många andra fack. Nästan tre av tio arbetstagare står nu utanför facket och framför allt yngre verkar tvivla på nyttan med medlemskap.

”Om vi inte har representativitet och tillräckligt många medlemmar i flera yrken och branscher kommer det bli svårt att åstadkomma avtal med arbetsgivarna i förhandlingar”, konstaterade TCO-ordföranden Sture Nordh i Fokus i februari.

Men vems fel är det om representativiteten försvagas?

Lundby-Wedin lägger huvudansvaret på regeringen. När a-kassan gjordes dyrare valde många att lämna den och sade då samtidigt upp sitt fackmedlemskap, menar hon. Det må ligga en del i det, men som ekonomiprofessor Lars Calmfors påpekat ökade arbetstagarnas disponibla inkomster i samma veva genom skattesänkningar.

Varför var då inte fler beredda att betala lite extra för fackmedlemskap? Den frågan måste LO-ombuden våga ställa sig.

En del av svaret är sannolikt missriktad marknadsföring. Som när LO nu opponerar sig mot kommande ändringar i sjukförsäkringen – genom att skicka protestbrev till borgerliga riksdagsledamöters grannar.

Ständigt detta fokus på det dåliga med de borgerliga, istället för på det som är bra med facket.