Tre som träter

Temat för Ohlys uttalande var Sverigedemokraterna och närmare bestämt en debattartikel i DN igår, där socialdemokraterna och miljöpartiet kritiserar regeringen för att ”hålla dörren på glänt” i den händelse Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning efter valet 2010.

Lars Ohly förklarade i Ekot varför han inte velat sätta sin signatur bredvid Mona Sahlins (s), Maria Wetterstrands (mp) samt Peter Erikssons (mp):

”Jag hörde Fredrik Reinfeldt säga att det viktiga är att möta Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik i sak. Göran Hägglund var mycket tydlig i sin kritik mot Sverigedemokraterna.”

Det är hederligt att Ohly återger motståndarens argument på ett korrekt sätt. Motsatsen är kanske vanligare i politiken – grälsjuka angrepp som bidrar till förakt för folkvalda.

Exempelvis pekade integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) för bara några dagar sedan ut den tidigare integrationsministern Mona Sahlin som ansvarig för Sverigedemokraternas framgångar.

En pinsam och orättvis förenkling.

Men igår valde även Sahlin att gnälla istället för att vara konstruktiv. När hon tillsammans med miljöpartiets båda språkrör gjorde stort nummer av att partierna inte skall samarbeta med Sverigedemokraterna var det något som fattades:

Alternativet. Erbjudandet till de borgerliga.

Vilka parlamentariska möjligheter ser socialdemokraterna och miljöpartiet om Sverigedemokraterna i valet 2010 hamnar över 4 procent och får en vågmästarroll?

Beskedet uteblir, liksom den utsträckta handen.

Att Ohly tackade nej till att delta i utspelet har setts som ett bevis på att det knakar mellan tre partier som, av allt att döma, måste samarbeta om de skall bilda regering efter nästa val. Det kan vara en övertolkning.

Men det finns andra kristecken och andra indikationer på att vänsterpartister inte drar jämnt med socialdemokrater och miljöpartister. Bland annat ytterligare ett besked från Ohly under gårdagen:

”Vi är inte ett parti som socialdemokraterna kan domdera med. De måste lära sig att inte vara maktfullkomliga som det har funnits tendenser till både under Göran Perssons tid och tyvärr också under Mona Sahlin.”

Ett skarpt uttalande. Som visar på ett suddigt regeringsalternativ.