En regerings vedermödor

Det delbokslut som kan avläsas i opinionsmätningarna talar ett ganska tydligt språk. Avståndet fram till de rödgröna är fortfarande stort – 13,4 procentenheter i juni månads Sifobarometer. Den efterhängs­na FRA-debatten förbättrar inte precis läget.

Om inte statsminister Fredrik Reinfeldt (m) uttrycker någon direkt oro över regeringens läge – han verkar tvärtom rätt oberörd inför frågor i ämnet – så tycks nervositeten vara desto större på andra håll. Hur skall det egentligen gå? Snart är det dags att börja tänka på nästa riksdagsval.

Och det börjar komma goda råd.

Toppa laget, Reinfeldt, löd rubriken över Dagens Nyheters huvudledare i söndags, som ett eko från förre statsministern Göran Perssons (s) skryt 2004. Igår morse diskuterade DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal frågan med socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist i radions P1-morgon. Stjernkvists tes var, knappast överraskande, att alliansens uteblivna framgångar helt och hållet beror på felaktig politik. Ekdal hävdade å andra sidan att bristerna finns i kommunikationen och förmågan att förmedla budskapet.

För åtskilliga av landets väljare kan det säkerligen framstå som både och. Det är fullt möjligt att både ogilla FRA-beslutet och förundras över den politiska hanteringen. Det är lika möjligt att på en gång invända mot ändringen av fastighetsskatten och stå frågande inför regeringens avsikter.

Men här någonstans kan man också vända på steken och fråga sig om det inte kan finnas en risk för en regering att uppfattas som allt för lättgenomskådad. Till exempel genom en regeringsombildning.

I DN:s i och för sig inte oävna förslag till Reinfeldt ryms flera betydande näringslivsföreträdare, bland dem Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen.

Svenskt Näringsliv hör till regeringens otåligaste och mest indignerade kritiker: skattesänkningarna har varit för små, överskotten i statsbudgeten för stora och insatserna på arbetsrättens område av intet värde. Missnöjet kan hänga ihop med att hos just denna organisation var förhoppningarna om ett systemskifte väldigt stora efter den borgerliga valsegern 2006.

Vore det klokt att ge ett så tydligt missnöje representation i regeringen? Att politiken skulle svänga och gynna kapital- och ägarintressena hade framstått som närmast övertydligt. De ”nya moderaternas” ambitioner att bli ett stort parti för alla samhällsgrupper hade sannolikt stäckts.

Detta bara som en reflektion i sommarvärmen.

PS. När Göran Persson långt om länge verkligen ”toppade” sitt lag förlorade han valet.