Hopp om förändring

Så går det att summera valet som de amerikans­ka väljarna nu står inför efter en sällsynt intensiv presidentvalskampanj.

Visst representerar republikanernas kandidat John McCain och demokraternas Barack Obama skilda livserfarenheter.

Men de har minst en sak gemensamt: förändring.

De har ägnat en betydande mängd kampanjkrut och retorik på att lansera sig själva som apostlar för förnyelse och nationell försoning.

Budskapet är att eran George W Bush är över.

Det går att begripa. Bush har slagit rekord i att vara illa omtyckt. Efter åtta år med hans administration är USA mer ekonomiskt, moraliskt och politiskt försvagat än på länge.

Statsskulden har nästan fördubblats och närmar sig hisnande tiotusen miljarder dollar. Antalet amerikaner utan sjukförsäkring har ökat med sju miljoner. Den relativa skattebördan har lindrats för de rika, ökat för de fattiga.

Kriget mot terrorismen har, som The Economist formulerar det, gjort USA mindre fruktat av sina fiender och mindre beundrat av sina vänner.

Mot denna bakgrund är det inte överraskande att demokraternas Obama ser ut att gå mot en seger. I några av de senaste opinionsmätningarna har han ett försprång på mellan fem och elva procentenheter. Det märkliga, snarast, är att McCain fortfarande har häng på sin motståndare. En motståndare som dessutom vinner på sina rockstjärnekvaliteter, sin vältalighet och en stinn kampanjkassa.

En bidragande förklaring är rimligen att John McCain lyckats med konststycket att positionera sig tillräckligt långt ifrån Bush utan att överge den kristna högern.

En förändring av landets politik är nödvändig. Inte bara om USA skall behålla sin ledande ställning i världen, utan också om omvärlden skall kunna möta kommande utmaningar med större tillförsikt.

Den globala finanskrisen, som har sina rötter i USA, är inte över. Lägg därtill en vikande ekonomisk konjunktur som i USA, en av världsekonomins viktigaste motorer, är på väg mot recession.

Under kampanjen har kandidaterna lovat runt i form av skattesänkningar (främst McCain), sjukvårdsreformer, sysselsättningsprogram och grön energi (främst Obama). Obama har också uppvisat oroande protektionistiska reflexer.

När det gäller klimatpolitiken måste USA ansluta sig till ett globalt avtal om utsläppshandel. Utsikterna att få med viktiga länder som Kina och Indien skulle annars minska drastiskt.

Båda kandidaterna förespråkar ett system med tvingande utsläppshandel. Obamas mål för växthusgaserna är något tuffare än McCains. Samtidigt har båda dessvärre öppnat för möjligheten att borra efter olja utanför landets kuster.

Liksom på vissa andra områden har kandidaterna rört sig mot den utrikespolitiska mittfåran, exempelvis när det gäller USA:s truppnärvaro i Irak. Intrycket är ändå att Obama står för mer dialog än McCain. Med honom vid rodret lär USA ha bättre chanser att bättra på sitt och den fria världens skamfilade rykte.

Så långt kampanjerna. Hur mycket den politiska kursen läggs om i skarpt läge – och på vilka områden – är svårare att veta oavsett vinnare.

Det ligger i sakens natur att kandidaterna drar sig mot mitten under en valkamp. Vidare lär de ekonomiska problemen begränsa utrymmet för reformer. Utfallet i kongressvalet kommer också att påverka politiken.

Obama leder. Förväntningarna på honom är enorma.

”Jag vill ha tillbaka min dröm”, sade rocklegenden Bruce Springsteen när Obama slutspurtade i Ohio.

Inte illa. Inte lätt. Men en bra start för förändring.