Det israeliska undantaget

”Om det är nödvändigt att sätta in marktrupper för att försvara vår befolkning, kommer vi att göra det”, löd den israeliske försvarsministern Ehud Baraks budskap.

I vanlig ordning är de goda råden många.

Utrikesminister Carl Bildt (m) uppmanar parterna att ”så snabbt som möjligt förklara att de är villiga att återgå till den tidigare vapenvilan och inställa alla stridshandlingar”.

Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, viftar med en tulipanaros:

”I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern [sic] i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel.”

Problemet är att Gazaremsan kontrolleras av islamistiska Hamas som möjligen är intresserat av en tidsbegränsad vapenvila – så länge den tjänar organisationens långsiktiga syften – men inte av någon fred. Det är nödvändigt att inse att Hamas är en öppet antisemitisk terroristorganisation vars deklarerade mål är att utplåna staten Israel. Hamas hot om att svara på de senaste dagarnas attacker med självmordsbombningar på israeliska ”kaféer och gator” är talande.

Det råder ingen tvekan om att civilbefolkningen i Gaza är utsatt. Den drabbas av den långvariga israeliska blockaden som begränsar införseln av bränsle, mat, mediciner och andra förnödenheter. Den drabbas vid militära angrepp – som nu – av ond, bråd död. Den lider dagligen under Hamas förtryck och vanstyre.

Men det finns lidande också på andra sidan gränsen. Sedan Israel evakuerade bosättningarna och drog sig ur Gaza i augusti 2005 har över 4¿000 raketer och granater avfyrats från området, bara den senaste veckan rör det sig om närmare 200 projektiler av olika slag. Omkring en kvarts miljon israeler i landets södra delar lever med detta hot från skyn – med skräcken, med ovissheten – mer eller mindre ständigt närvarande.

”Den israeliska befolkningen har rätt att leva i säkerhet”, fastslår Urban Ahlin, som så många andra. Ahlin menar det säkert. Men hur menar han att det skall gå till rent praktiskt? Förutsatt nu att Hamas inte låter sig talas till rätta – ett föga troligt scenario.

Ingen stat kan i längden tolerera så gott som dagliga raket- och granatattacker mot sin civilbefolkning utan att reagera och agera – i slutänden med militära medel.

Israel är inget undantag.

Men förväntas av någon anledning att vara det.