Medan världen håller andan

Det är både sorgligt och oroande.

Sorgligt på grund av alla de ytterligare människoliv som nu går till spillo. Oroande därför att en konflikt som eskalerar kan bli omöjlig att kontrollera. Insatserna är höga. I vågskålen ligger den tvåstatslösning som är den enda rimliga utvägen ur den israelisk-

palestinska konflikten.

Därför borde våldet trappas ner istället för upp. Men det är lättare sagt än gjort.

FN:s säkerhetsråd kunde vid ett möte natten till söndagen svensk tid inte enas om ett krav på vapenvila. USA lade in sitt veto.

”Ännu en ensidig vapenvila som leder till raketangrepp mot Israel kan inte accepteras”, förklarade USA:s president George W Bush på lördagen.

”Eldupphöret måste vara ett eldupphör som alla samtycker till och som tydligt hålls”, sade EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana igår.

Självklara utgångspunkter, kan tyckas.

Under den halvårslånga vapenvila som nyligen bröts har Hamas stärkt sin militära kapacitet. Terrorgrupper i Gaza förfogar nu över missiler med en räckvidd på närmare fyra mil. En tiondel av Israels befolkning på 7,5 miljoner och några av landets största städer är idag inom skotthåll för raketerna från Gaza. Ett par miljoner kan nås av missiler från Hizbollah i Libanon.

Det israeliska uttåget ur Libanon 2000 innebar inte något slut på hotet från Hizbollah, sommaren 2006 ledde det till krig. Uttåget ur Gaza 2005 fick till följd att raketangreppen därifrån intensifierades kraftigt. Om den israeliska allmänheten ser att land inte kan bytas mot fred kommer det inte heller att gå att få stöd för en överenskommelse som innebär att Israel släpper kontrollen av Västbanken.

Många ser ett samband mellan den israeliska regeringens agerande och det förestående valet. Det är inte orimligt. I en demokrati måste politikerna ta hänsyn till opinionen om de vill bli omvalda. Därför hade den sittande regeringen till sist inget annat val än att slå tillbaka militärt mot Hamas. Allt annat hade bäddat för en valförlust och möjligen en kraftig högerkantring i israelisk politik, kanske öppnat för krafter som får Likudledaren Benjamin Netanyahu att framstå som en duva. Det hade inte ökat fredschanserna.

Myntet har som alltid en baksida. När palestinska civila – män, kvinnor och barn – dödas under israeliska militäroperationer blir det svårare, till sist kanske omöjligt, för den palestinske presidenten Mahmud Abbas att fortsätta fredsförhandlingarna.

Allt kan med andra ord hända. Ännu en gång får utvecklingen i Mellanöstern världen att hålla andan.