Publikfrieri

I helgen inleddes ett tio dagar långt firande av den iranska revolutionen 1979.

Vid Khomeinis mausoleum i Teheran talade president Mahmoud Ahmadinejad och förklarade att revolutionen bara är i sin linda.

Hans ord hälsades med ovationer av en folkmassa som skanderade ”Död åt Amerika!”, ”Död åt Israel!”

USA:s president Barack Obama har förklarat att han är redo att sträcka ut en hand till regimen i Teheran om denna i sin tur är beredd att ”öppna sin knutna näve”. Än så länge är det inte mycket som tyder på det.

Snarare tas Obamas mjukare tonfall – jämfört med företrädaren George W Bush – som ett tecken på svaghet.

Regeringstalesmannen Gholam Hossein Elham förklarade i lördags att detta var ett bevis på det amerikanska politiska och ekonomiska systemets misslyckande och ett förebud om slutet på USA:s dominerande ställning i världen.

Ahmadinejad svarade med att kräva ”grundläggande” förändringar i den amerikanska politiken och en ursäkt till det iranska folket för gångna förbrytelser.

Men Obama agerar klokt.

Irans kärntekniska program – som av allt att döma i praktiken syftar till att skaffa kärnvapen – måste stoppas. Tiden är på väg att rinna ut. Det säkraste sättet att få de styrande i Teheran på bättre tankar är att göra det politiska och ekonomiska priset för fortsatt omedgörlighet avskräckande högt. För att uppnå detta behöver USA och Obama omvärldens hjälp och stöd.

Det får han – i bästa fall – genom att visa att USA gjort sitt yttersta för att hitta en för alla parter rimlig lösning.

Det handlar om att ge de styrande ett erbjudande regimen varken kan eller bör tacka nej till. I omvärldens ögon.

En uppvisning – inte för mullorna – utan för publiken.

Svagt ledarskap

Varje röst har betydelse. Att ta ansvar för demokratin är både en möjlighet och en skyldighet.

Så talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin igår vid Socialdemokraternas EU-valupptakt i Västerås.

Lundby-Wedin är oroad över att uppslutningen skall bli lika låg eller rent av lägre än vid tidigare val till Europaparlamentet. Socialdemokratiska sympatisörer som inte röstar skänker bort makten till de borgerliga, men ger också Sverigedemokraterna en möjlighet att ta sig in i de politiska finrummen, varnade LO-basen.

Men att hålla de borgerliga nere och Sverigedemokraterna ute är för de flesta knappast ett tillräckligt skäl för att rösta.

Det väsentliga är rimligen politikens innehåll, vad en röst på S är för, inte vad den är mot.

Att Socialdemokraterna väljer att toppa sin lista inför EU-valet med Marita Ulvskog, en av rörelsens mest framträdande EU-kritiker, lär heller inte bidra till att entusiasmera väljarna.

Därmed är det också ett exempel på bristande politiskt ledarskap.