Ohly vädrar morgonluft

Beslutet är klokt i sak. Den allmänna värnplikten är idag så ihålig att den i praktiken redan är skrotad, bara omkring 15 procent av de värnpliktiga kallas in till militär grundutbildning.

Men hur förnuftig är tidpunkten?

Den sittande Pliktutredningen skall senare i år presentera sina förslag om hur förändringen av försvarets personalförsörjning skall genomföras, inte minst ekonomiskt och organisatoriskt. Det finns, som Sydsvenskan rapporterade på nyhetsplats igår, en vrede inom Socialdemokraterna över att försvarsminister Sten Tolgfors (M) forcerar ärendet och struntar i att förankra pliktfrågan i en block­överskridande uppgörelse.

Ett mönster avtecknar sig. Ett illavarslande mönster.

Efter valet 2006 fick Sverige sin första majoritetsregering på ett kvarts sekel, den första sedan 1981 då Centerledaren Thorbjörn Fälldins andra regering stupade på skattefrågan.

De borgerliga har idag sju mandats övervikt i riksdagen och Fredrik Reinfeldts M-ledda regering kan, i princip, ignorera oppositionen. Det tycks regeringen också göra.

Kruxet är att det finns några frågor där Sverige skulle må bra av bred enighet. Ideologisk strid har sin tid, men det finns områden som kräver långsiktighet och fasta spelregler. Försvars- och säkerhetspolitiken är ett sådant. Skolan och energiförsörjningen kan också räknas hit.

Taktiskt är det säkert smart av regeringen att enas internt och förvandla kärnkraften och betygssystemet till valfrågor. Politiska kilar trycks in i en spretig opposition.

Men agerandet kan vara äventyrligt på längre sikt, i ett strategiskt perspektiv.

Om alla broar vänsterut rivs kan mycket gå på tok efter nästa regeringsskifte. Om inte 2010 så kanske 2014. Förr eller senare vinner de rödgröna och då regerar Socialdemokraterna, obenägna att kompromissa med de borgerliga, tillsammans med ett tillväxtfientligt miljöparti och ett hafsigt reformerat kommunistparti som i realiteten har vetorätt i alla frågor.

Lars Ohly regerar – inget drömscenario precis.

Alliansen är onekligen ett lyft för de borgerliga. Samsynen och sammanhållningen har byggt politisk trovärdighet. Men viss ödmjukhet och lyhördhet hade inte skadat, helt enkelt därför att frågor som försvaret, elförsörjningen och fler offentliga trygghetssystem än pensionerna kan kräva breda överenskommelser.

Ryckighet i politiken.

Ekonomisk överbudspolitik, skolflum och antiamerikanism à la Vänsterpartiet.

Sverigedemokratiskt inflytande.

Många framtida hot kan behöva mötas med ett handslag över blockgränsen.