Politikens bollkallar

I samma veva börjar partierna i alliansen träta inför öppen ridå.

Den här veckan har näringsminister Maud Olofsson (C) och finansminister Anders Borg (M) varit i luven på varandra om arbetsrätten. Den är omodern och behöver reformeras, säger Olofsson. Att ändra nu, när arbetsmarknaden ser ut som den gör, vore ”lite tondövt”, hälsar Borg.

I tisdagens Expressen klagade Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren harmset över att han och hans partikamrater inte gavs tillräckligt utrymme. ”M borde i högre grad spela över bollen till de mindre partierna”, insisterade han.

Gnäll inte, gör dig spelbar, skulle Sjögrens fotbollstränare ha sagt.

Samma dag krävde Ella Bohlin, som är KD:s förstanamn på valsedeln till sommarens val till Europaparlamentet, att det svenska undantaget från unionens snusförbud tas bort. Därmed lyckades hon i praktiken springa offside innan hon ens kommit in på plan.

Utvecklingen kan tyckas paradoxal.

Så länge de fyra regeringspartierna låg till synes hopplöst efter den rödgröna oppositionen i alla opinionsundersökningar förmådde de fyra borgerliga partierna hålla hyfsat sams. Nu har gapet mellan blocken krympt till nästan ingenting.

Då slår det gnistor inom alliansen.

Alldeles oväntat är det inte.

Alliansens framgångar är i första hand Moderaternas. Enligt den senaste Sifomätningen är partiet numera ensamt mer än dubbelt så stort som de tre andra tillsammans. Kristdemokraterna noterar ömkliga 3,3 procent och skulle om det var val idag hamna under riksdagens fyraprocentsspärr.

Vad gäller partiledarnas personliga popularitet spelar Reinfeldt numera ensam i den högsta divisionen. På ett år har förtroendet för moderatledaren ökat med 12 procentenheter till 52 procent. Under samma period har stödet för Socialdemokraternas Mona Sahlin sjunkit från 38 till 30 procent, vilket placerar henne först på tredje plats – efter Maud Olofsson. Övriga harvar i något som mest liknar politikens gärdsgårdsserie.

För partiledaren Reinfeldt är Moderata samlingspartiets framgångar glädjande. Mer bekymmersamt är det förstås för regeringschefen Reinfeldt. Hur skall alliansen kunna hålla samman när flera partier uppenbarligen känner ett allt större behov av att profilera sig?

Partiledaren Göran Hägglund tror att Kristdemokraternas politik kan bli tydligare och att par­tiets väljarstöd åter kan växa utan att det sker ”på allianskollegors bekostnad”.

Kanske det. Men om Kristdemokraternas utspel inte håller högre kvalitet än Ella Bohlins får partiets företrädare vara glada om de får vara med som bollkallar.