RIM OCH RESON, SADE LO-BASEN

Svenska Dagbladet avslöjade att den förre AMF-chefen Christer Elmehagen bara under sina tre sista år som VD fick 32 miljoner kronor till sin pension. Lägg till hans lön och bonus och företaget fick på tre år punga ut med 47 miljoner.

Siffrorna hade inte väckt så stor uppmärksamhet om det inte varit för att AMF ägs gemensamt av Svenskt Näringsliv och LO. Pensionsjätten förvaltar 289 miljarder kronor åt 3,8 miljoner sparare, främst från LO-kollektivet.

I styrelsen, som 2004 förlängde Elmehagens kontrakt, sitter Wanja Lundby-Wedin. Hon har inte röstat nej till bonusar, höga löner eller pensioner. Nu, när facket stormigt debatterar sänkta arbetarlöner, tvingas hon svälja vad en distriktsordförande i LO sade om AMF i gårdagens SvD:

”Käpprätt åt helvete.”

I krisen har många, inklusive högerpolitiker ute i världen, efterlyst en mer moralisk kapitalism. Några genomgripande förändringar är väl knappast att vänta, men Daniel Waldenström, docent i nationalekonomi, som intervjuas i tidskriften

Fokus säger:

”Är det någonstans man skulle kunna förvänta sig ett trendbrott som en effekt av finanskrisen är det att synen på bonusar till ledande befattningshavare har förändrats ganska kraftigt.”

Frågan är om pendeln kan slå över för långt, om trendkänsligheten kan bli för stor, så att löner och arvoden fortsätter sättas på märkliga grunder.

Det finns en risk.

Politiker från olika partier agerar nu för att frysa sina egna riksdags- och statsrådslöner.

Sympatiskt, kan tyckas. Dessa utspel kan inte heller avfärdas som ”bara symbolpolitik”, ty politik handlar i hög grad om symboler, om att sända signaler. Är det återhållsamhet som gäller i vad finansminister Anders Borg (M) kallat ett nationellt nödläge, så är det. Också för politiker.

Ändå har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) principiellt rätt när han motsätter sig frysta politikerlöner. Riksdagen har överlämnat lönebesluten till arvodesnämnder just för att politikerna inte skall sätta sina egna löner. Det bör gälla oberoende av konjunkturläget.

Istället för att politikerna hamnar i ett populistiskt race för sänkta arvoden (ja, miljöpartister har motionerat om kraftiga lönesänkningar för riksdagsledamöter) är det att föredra om arvodesnämnderna, som inte kan leva i ett politiskt vakuum, använder sina känselspröt och håller politikerlönerna nere.

Någon lustigkurre har sagt att det är bra med dubbelmoral, förlorar man den ena så har man den andra kvar. Men det räcker så bra med vad som ofta kallas ”gammal hederlig arbetarmoral”. Eller hur, LO?