"Wanja och jag", sade Mona Sahlin

Det är för enkelt.

Det fallande stödet för S i opinionen – ett ras på 8,6 procentenheter på en månad, enligt Demoskop – beror i hög grad på att oppositionspolitiken inte håller måttet. I fråga efter fråga har Mona Sahlin och hennes rödgröna kompanjoner i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hamnat snett eller åtminstone på efterkälken:

Finanskrisen. Jobben. Saab. Skolan. Skatterna. Energin. Till och med klimatfrågan.

Att den borgerliga alliansen nu slår oppositionen med hästlängder blev övertydligt i söndagskvällens Agenda i SVT. Medan bråket inom arbetarrörelsen lades i öppen dager kunde den moderate statsministern med ett mysleende förklara hur tankegångarna gick när Fredrik Reinfeldt själv, EU-ordförande från den 1 juli, i helgen resonerade med USA:s president Barack Obama om hur de skall lösa världens klimatkris.

Väljarna ser vad de ser, hör vad de hör, och placerar sina partisympatier därefter. S-raset är inte enbart Lundby-Wedins fel. Vilket somliga socialdemokrater nu vill ha det till. Andra, som Sahlin, antyder det.

Kanske kan LO och Socialdemokraterna äntligen omvärdera sitt ömsesidiga beroende.

Sahlin rådde öppet Lundby-Wedin att lämna AMF:s styrelse. Så gjorde LO-basen också, men hon passade på att fräsa till. ”Det är inte Mona Sahlins sak att ha någon uppfattning om det”, sade Lundby-Wedin i Expressen igår.

Formellt sett äger inte partiet frågan, det är korrekt. Men i praktiken?

Banden mellan partiet SAP, grundat 1889, och LO, med anor från 1898, är starka än idag.

Den facklig-politiska samverkan hyllas i röda högtidstal, inte minst på första maj. I ena riktningen går fackliga valarbetare och miljontals stödkronor, i den andra riktningen levereras fackligt aptitlig politik. I och med att LO-ordföranden än idag sitter i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott, VU, blir ett havererat förtroende för LO-basen en fråga också för partiet.

Båda parters självständighet och trovärdighet kan ifrågasättas.

Varken Sahlin eller Lundby-Wedin har gjort något för att förändra denna nära, ibland destruktiva, relation. Inte vid valet 2006 då det, enligt SCB och statsvetarna i Göteborg, bara var 52 procent av LO-medlemmarna som röstade socialdemokratiskt. Inte klagade Lundby-Wedin heller när den nyvalda partiordföranden Sahlin i sitt stora linjetal på S-kongressen i mars 2007 sade att parterna behöver varandra mer än på länge.

”Sida vid sida. Partiet och LO. S-föreningen och fackklubben. Wanja och jag. Wanja, som jag uppskattar så mycket”, sade Mona Sahlin. Då.

Det spelar mindre roll att en relation i grunden är osund. Det är inte snyggt att skylla ifrån sig på en bästis.