Balansakt på hög nivå

Under veckan besöker fyra sändebud från Obamaadministrationen Israel, bland dem försvarsminister Robert Gates och Obamas speciella sändebud i Mellanöstern George Mitchell.

Signalerna från Washington är tydliga. Stora resurser sätts in och snabba resultat förväntas.

Två frågor står högst på agendan: Irans kärnenergiprogram och ett stopp för fortsatt utbyggnad av israeliska bosättningar på Västbanken.

Det är uppenbart att Obama inte är nöjd med den respons han hittills fått från den israeliska

högerregeringen i bosättningsfrågan. För honom är en lösning på frågan av fundamental betydelse för att förhandlingar om en tvåstatslösning skall kunna återupptas.

Kanske kan en lösning vara på väg. Mötet i söndags mellan Mitchell och Israels försvarsminister Ehud Barak har enligt bedömare minskat meningsmotsättningarna avsevärt. En överenskommelse om bosättningsstopp kan vara nära förestående, enligt den israeliska dagstidningen Ha’Aretz.

En sådan utveckling vore välkommen och ett efterlängtat första tecken på att fredsprocessen sakta börjar ta fart igen.

Än är dock inte någon överenskommelse i hamn. Framsteg i fredsprocessen i Mellanöstern tar som bekant tid, och det gäller att ha realistiska förväntningar både på vilka resultat som kan uppnås och på hastigheten.

Israel kan heller inte skapa fred på egen hand. Meningsfulla fredsförhandlingar förutsätter att krav ställs på båda parter.

Tyvärr finns det alldeles för få aktörer i maktposition i Mellanöstern som har intresse av att föra processen framåt. Så länge som Palestinafrågan förblir olöst kan Hamas, Hizbollah och det iranska ledarskapet fortsätta frossa i judehat och behålla sina maktpositioner.

Samtidigt tickar tiden allt fortare när det gäller den andra toppfrågan på agendan – Irans kärn­energiprogram.

För Israel är frågans lösning central. Innan hotet om ett potentiellt iranskt kärnvapenprogram har avvärjts anser den israeliska regeringen att det inte kan bli fred i Mellanöstern.

Av den israeliska retoriken framgår att inga alternativ utesluts, inte ens en ”förebyggande” attack i syfte att förstöra Irans nukleära kapacitet.

Men än så länge ställer sig Israel bakom USA:s diplomatiska linje. Bristen på respons från Irans president Mahmoud Ahmadinejad har emellertid börjat tära på det amerikanska tålamodet. Försvarsminister Gates satte igår för första gången en tidsbegränsning på Obamas ”utsträckta hand”, det vill säga försöken att inleda en diplomatisk dialog med Iran om landets kärnteknologiprogram. Innan FN:s generalförsamling samlas i september förväntar sig USA ett besked.

Obama fortsätter med sin ambitiösa utrikespolitik. Trycket ökar. Men också förväntningarna från omvärlden.

Ambitioner är bra. Men ju större förväntningar, desto större fallhöjd.

Det gäller för Obama att hålla balansen.