Siffrorna räcker inte

Löftet om en gemensam budgetmotion till våren lär de dock hålla. Om inte annat så för att den politiska logiken så kräver. En splittrad opposition får rimligen svårt att välta en samtrimmad borgerlig allians i valet 2010.

Men från gemensamma siffror till en trovärdig rödgrön politik kan steget vara långt.

När Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) och Peter Eriksson (MP) framträdde tillsammans igår i P1-morgon framstod partiföreträdarna som hyfsat samspelta. Det talades om ”gemensam färdriktning”, om ”investeringar i välfärden”.

I motionernas textmassor finns också enstaka gemensamma förslag. Effektivisera statliga myndigheter och bekämpa skattefusk, till exempel. Någon däremot? Som uttryck för enighet imponerar det inte.

Skrapar man mer på ytan blir tvedräkten än tydligare. Alla vill ge extra pengar till kommunsektorn, framför allt vill de övertrumfa regeringen. Men medan Socialdemokraterna vill ge 18 miljarder kronor mer än regeringen 2010–2012 erbjuder Vänsterpartiet hela 45 miljarder kronor mer.

Denna ”nätta” differens mellan V och S på 27 miljarder beskrev Ohly som att partierna inte hade ”exakt samma siffror”.

Pengaregn över kommunerna på dessa nivåer skulle stärka sysselsättningen på kort sikt. Och de rödgröna kan peka på att arbetslösheten i Sverige nu ökar mer, och är högre, än genomsnittet i EU.

Satsningar på kommunerna kommer att ställas mot alliansens lägre skatter.

Oppositionen är också överens om satsningar på infrastruktur, utbildning och pensionärer. Men gårdagen gav knappast väljarna något entydigt svar på hur satsningarna skall finansieras.

V vill höja skatterna med runt 50 miljarder kronor jämfört med 20 respektive 17 miljarder för S och MP.

Gemensam färdriktning? Nja.

Ändå. Till våren, när valtemperaturen stiger, kan väljarna förvänta sig en gemensam ekonomisk politik byggd på tuffa kompromisser.

Men det är inte detsamma som att partierna lyckats jämka ihop sina värderingar som grund för en trovärdig och hållbar politik.

På väsentliga områden, som inte nödvändigtvis återspeglas i en budgetmotion, finns djupa ideologiska skiljelinjer inom oppositionen. Vänsterpartiet vill lämna EU. Det vill inte de andra. V, och nu även MP, vill ta hem Sveriges trupper från Afghanistan. Synen på privatiseringar inom vård, skola och omsorg skär rakt igenom det rödgröna blocket.

En gemensam plan för att vinna makten lär de rödgröna kunna snickra ihop. Likaså kommer de att ha en budgetmotion ihop.

Men regeringsduglighet är något annat.

När det gäller ideologisk samsyn leder de borgerliga klart på poäng.