Runt om i landet har sjukvårdspersonal mobiliserats för att på några få veckor sticka miljontals sprutor i lika många armar. Allt i det vällovliga syftet att förhindra en pandemi.
Enbart vaccinet till denna gigantiska kampanj – den största i sitt slag i modern tid – kostar staten närmare 3 miljarder kronor. Det är samhällsekonomiskt lönsamt, försäkrar de ansvariga. En uträkning från Smittskyddsinstitutet visar att samhället skulle spara bortemot 2,5 miljarder i uteblivna sjukskrivningar, läkarbesök och utebliven sjukhusvård om 60 procent av svenskarna vaccinerar sig. För att gå plus minus noll krävs bara att 30 procent tar sprutan.
Men alla verkar inte längre vara så övertygade om vaccinationskampanjens betydelse och förträfflighet.
Enligt en undersökning från opinionsinstitutet Sifo tidigare i veckan är det nu bara varannan tillfrågad som tänker skaffa vaccination. Det är en tydlig nedgång sedan i somras. Då var siffran närmare 70 procent. Andelen som uttryckligen tackar nej har samtidigt ökat från 19 till 36 procent.
Förklaringarna till det minskade intresset för vaccinering är många.
Smittspridningen har inte gått lika fort och inte varit lika omfattande som tidigare förutspåddes. Sjukdomen har dessutom visat sig betydligt beskedligare än vad som först befarades. För dem som inte befinner sig i riskgrupperna – som gravida, vissa diabetiker och kroniskt sjuka – är symptom och besvär i de flesta fall inte värre än för en vanlig säsongsinfluensa.
Riskerna med vaccinering har också diskuterats. Många av farhågorna är våldsamt överdrivna, som till exempel att vaccinet orsakar sterilitet eller förlamning. Andra argument är att massvaccinering skulle kunna försämra motståndskraften mot kommande – och kanske betydligt värre – varianter av influensa.
Att det finns en samhällelig planering och beredskap inför hotet om en besvärlig pandemi reser inga invändningar. Likaså är det utmärkt att medicin har beställts och att sjukvårdsorganisationen trimmats för att klara en eventuell anstormning.
Men beslutet om att vaccinera sig – eller inte – måste varje vuxen medborgare få fatta själv utifrån rak och saklig information. Bort med lock och pock, illa dolda hot och insmickrande vädjanden om hänsyn och solidaritet.
Därför är det, om uttrycket tillåts i sammanhanget, ett friskhetstecken att medborgarna nu vänder sig mot en av de många välvilliga ansträngningar som görs att försöka lägga deras liv till rätta.
Det finns redan alltför många och ivriga ombud för den sociala ingenjörskonsten här i landet.
Därför behöver de inte också dyka upp i varje medicinskåp.
% är glada
% är likgiltiga