Sprickor i blocken

Hedervärt nog vill inget av blocken göra sig beroende av främlingsfientliga SD. Så har det i alla fall låtit, även om det inte varit lätt att tolka vad detta avståndstagande från SD innebär i praktiken. Men igår klarnade läget.

Det började med ett utspel av Folkpartiledaren Jan Björklund. Om Sverigedemokraterna skulle bli tungan på vågen i riksdagen efter valet nästa år vill Björklund söka sig över blockgränsen:

”Jag tycker att det är naturligt att tänka tanken att en alliansregering i en sådan situation söker stöd för centrala delar av sin politik hos till exempel Miljöpartiet.”

Det är smart. Det är taktiskt. Björklund spelar över bollen till oppositionen. Av naturliga skäl är detta ett erbjudande Miljöpartiet inte kan tacka ja till. Det vore en dödskyss för det rödgröna samarbetet.

Därför var det inte oväntat att Miljöpartiets Maria Wetterstrand i P1-morgon igår försökte parera genom att återgälda inviten:

”Jag ser det som ett mycket mera logiskt alternativ att Folkpartiet eller Centerpartiet skulle föra förhandlingar med den rödgröna sidan.”

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) höll med sin regeringskollega Björklund. Och passade också på att klargöra sin inställning i den fråga som nu förföljt honom i månader:

Kan regeringen tänka sig att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd?

I Ekot igår var Reinfeldt välgörande tydlig – eller åtminstone tydligare än han varit tidigare.

Om alliansen i valet 2010 blir större än det rödgröna blocket, utan att få egen majoritet, förutsätter Reinfeldt att oppositionen inte lägger yrkanden som den enbart kan få igenom med stöd av SD.

I gengäld: om det rödgröna blocket blir större än alliansen kommer Reinfeldt att avgå.

”Jag tänker inte försätta mig i ett läge där vi blir beroende av Sverigedemokraterna eller ger dem något inflytande”, sade Reinfeldt.

Men det gäller också att kunna regera en hel mandatperiod. Fyra år är en lång tid. Sverigedemokraterna – men framför allt partiets värderingar – får inte tillåtas påverka politiken.

En lösning är att bryta med blocktänkandet. Och det som ligger närmast till hands är att Miljöpartiet tar steget över. De gröna är – vilket Jan Björklund också påpekade – när allt kommer omkring inte ett socialistiskt parti.

En stor koalition, ett samarbete mellan vänster och höger, S och M, likt den som fram till valet nyligen styrde Tyskland, är knappast trolig. Men inte heller önskvärd: den skulle riskera att utarma politiken, leda till väljarapati och politikerförakt.

Den allra bästa lösningen?

Att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen.

Än är det slaget inte förlorat.