Journalisten, debattören och författaren Jan Guillou – mångmiljonär på sina omåttligt populära romaner om ädlingen, gentlemannen och superagenten Carl Hamilton – hade från 1967 och fem år framåt kontakter med den ryska spionorganisationen KGB och dess Stockholmschef, överste Jevgenij Gergel. Det uppgav Expressen igår med hänvisning till tidigare hemligstämplade Säpohandlingar.
I Expressen hävdar Guillou att han umgicks med Gergel i journalistiskt syfte, han ville avslöja KGB. Något avslöjande blev det aldrig. Guillou förnekar att han utfört något verkligt spioneri åt KGB. Den enda ersättning han uppger att han tagit emot var 600 kronor för en artikel.
”Det blev bara en enda rad av icke-händelser och det är inte brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster”, säger Jan Guillou.
Men KGB var inte enbart intresserat av att komma över hemliga handlingar om exempelvis svenska försvaret. Det kalla kriget var också en ideologisk kraftmätning, där det var viktigt att bygga ett nätverk av inflytandeagenter, personer med en position i det svenska samhället där de kunde påverka politiker och opinion. Personer som medvetet eller omedvetet gick Sovjets politiska ärenden.
Guillou har på ett mästerligt sätt skapat en offentlig bild av sig själv som på många sätt ligger nära det mytiska, som bär tydliga drag av de ofta endimensionella hjältarna i hans romaner: sanningssägare med överlägset intellekt och dito moralisk resning, ljusets riddare i kamp för frihet och mot förtryck.
Tänk om det bakom det mytiska, bakom frihetskampen och rättvisepatoset döljer sig någon som sprang ärenden åt den kommunistiska diktaturen?
I över 40 år har Jan Guillou tigit om sina KGB-kontakter. Snart två decennier har gått sedan Sovjetimperiet föll och Guillou, som nyligen publicerade sina memorarer, har inte funnit anledning att berätta om detta.
Fyndet i arkiven väcker frågor. De leder till spekulationer. Det är läge för Guillou att lägga korten på bordet.
Dags att tiga
Drottning Silvia har varit i USA och talat narkotikapolitik med utrikesminister Hillary Clinton och presidenthustrun Michelle Obama.
Det hade varit helt i sin ordning om drottningen varit utrikesminister eller justitieminister. Men nu är drottningen drottning och skall hålla sig på behörigt avstånd – helst ännu längre borta – från allt som luktar politik.
Den författningspolitiska Torekovskompromissen 1971 innebar att monarkin fick vara kvar mot att kungahuset fråntogs varje form av makt, bortsett från den symboliska.
Men med symbolisk makt och den speciella position som kungahuset har följer oundvikligen reell makt. Som kan vara frestande att utnyttja, inte minst i ett gott syfte, som kampen mot narkotikamissbruk.
Det är detta drottning Silvias resa i Västerled handlat om.
”Det finns länder i Sydamerika som vill legalisera marijuana till exempel och personligen tycker jag det är ett väldigt farligt steg”, sade drottningen bland annat i en intervju i Ekot igår.
Drottningen uttalade sig om Sydamerika – den kontinent där hon är uppvuxen – men det förändrar inget i sak. Legaliseringsdebatten pågår även inom EU och kan snart också nå Sverige på allvar.
Det är långt ifrån första gången drottningen uttalar sig i politiska frågor eller driver på politiska kampanjer. När innehav av barnpornografi kriminaliserades i slutet av 1990-talet var hon en viktig opinionsbildande röst för en grundlagsändring.
I en lördagsintervju i Ekot för snart ett år sedan återkom drottningen i ämnet och kritiserade det hon såg som bristande kontroll över internet. Sverige borde, hävdade hon, i likhet med Norge och Danmark komplettera innehavsförbudet med ett förbud mot att titta på barnporr på nätet.
Kungen och drottningen skall hålla sig utanför politiken.
Det är med tanke på kungahusets ställning inte lätt, förmodligen omöjligt. Och när de inte förmår göra det uppstår problem.
På detta finns en enkel lösning, bra för alla.
Den kallas republik.
Sedan kan fru Bernadotte tala fritt ur hjärtat.
Så befriande.
100% är glada
0% är likgiltiga