Rötan i rådet

Ett urval från en diger lista:

Hatbrotten ökar och leder sällan till åtal; av 155 attacker mot etniska minoriteter 2007 inleddes rättsprocesser i endast fem fall. Rasistisk propaganda sprids på internet och i skolor.

Invandrare, asylsökande och papperslösa får inte den sjukvård och utbildning de har rätt till.

Handikappade diskrimineras på arbetsmarknaden och när det gäller allmänna transporter.

Det sexuella våldet ökar, kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden.

Romer och samer diskrimineras.

Dessvärre är det inte mycket i denna uppräkning som överraskar. Om Sverige jämfört med många andra länder framstår som en lysande stjärna på rättighetshimlen så är det en sol som har sina fläckar. Och det är bra att bristerna påtalas. Ännu bättre om de åtgärdas.

Men FN:s råd för mänskliga rättigheter?

Även de mest blåögda FN-svärmare bör vid det här laget ha insett att det är något ruttet i världsorganisationen. Och den som letar efter rötans ursprung kan förslagsvis börja med förteckningen över UNHRC:s 47 medlemmar:

Kuba, Kina, Saudiarabien, Egypten, Pakistan och Ryssland framstår onekligen som klart diskvalificerade att uttala sig om andras tillkortakommanden på området. Stater som Qatar, Angola, Bahrain, Kirgizistan, Nicaragua, Nigeria och Jordanien – för att ta ytterligare en handfull – inger inte respekt.

Hel- och halvdiktaturer har gissningsvis ett överordnat syfte med att söka sig till rådet: att kunna avstyra kritik mot egna förbrytelser. Det kan ske på många olika sätt – tjänster och gentjänster. En variant är att köpa sig bundsförvanter.

På ett toppmöte i Egypten i söndags lovade Kinas premiärminister Wen Jiabao fördjupat samarbete med Afrika. Bland annat i form av 70 miljarder kronor i förmånliga lån under en treårsperiod, samtidigt som redan befintliga lån till 31 afrikanska stater skrivs ned eller efterskänks. Kina vill åt kontinentens råvaror men vill också bygga politiska allianser.

Sverige kommer lydigt att inställa sig i Genève till våren. Det gäller att hålla FN-skenet uppe. Men finns det något skäl att spela med i denna fars som hotar att dra alla de goda syften FN egentligen är avsett att tjäna i vanrykte?

Möjligen ett: det blir ett tillfälle för alla goda krafter som verkligen är engagerade för mänskliga rättigheter att uppmärksamma de brister som finns i Sverige.

Och även om UNHRC mest liknar ett cyniskt skämt måste mänskliga rättigheter tas på allvar.

Konventionerna finns där. De skall omsättas i praktiken. Det hänger på oss själva, inte på FN.

Vilket det finns anledning att vara djupt tacksam för.