Så här får det inte gå till

Damen intill, en av de boende som protesterade mot det transitboende för ensamkommande flyktingbarn som skall öppnas i Vellinge kommun, höll inte med.

”Nej, nej, nej. Finns ingen chans.”

Hennes förslag var att stänga gränserna, eller en alternativ placering:

”Hyddor uppe i Norrland. Ha dem där.”

Malmö stad tar ett stort ansvar genom att vara en av Sveriges fyra stora så kallade ankomstkommuner för ensamkommande flyktingbarn. Sedan i juli har Migrationsverket fått skriva upp sin prognos med 33 procent och räknar i år med att omkring 2 400 ensamkommande barn skall komma till Sverige.

Det betyder att trycket blir hårt på Malmös transitboenden – och på de barn som vistas där.

Mot den bakgrunden är det klart att långt fler kommuner i Sverige borde skriva avtal med Migrationsverket och ge plats åt åtminstone något eller några ensamkommande flyktingbarn.

Ungefär en tredjedel av landets kommuner har gjort det i år.

Vellinge har aldrig tecknat något avtal.

Sedan i tisdags kväll rasar debatten om det transitboende som Malmö stad valt att, i regi av Attendo Care, öppna i Hököpinge, Vellinge kommun.

En del av upprördheten är begriplig. Det hjälper inte att Malmös transitboenden är överfulla, att situationen betecknas som ”extrem”. Kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) har rätt på en punkt:

”Vi har inte skrivit något avtal med Migrationsverket.”

Den demokratiska processen måste respekteras. Det kan inte vara Malmös uppgift att tvinga Vellinge att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

Men tonen? Bristen på medkänsla?

I ett meddelande på kommunens hemsida skriver kommunalrådet att Malmös agerande tyder på ett ”sammanbrott för svensk flyktingpolitik” och att det inte kan vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot ”denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika”.

Ljungman skriver också att Malmö och Attendo ”fullständigt struntar i de boende i Hököpinge!”

Hårda ord som kan locka fram hårda attityder.

Efter år av böner, och senast ett slags ”skammens lista” på kommuner som inte drar sitt strå till stacken, har Migrationsverket fortfarande svårt att få till stånd avtal med svenska kommuner.

Det kan inte längre vara upp till varje kommun att avgöra om den har ”plats” för två eller tre ungdomar om året. Den statliga styrningen måste öka.

I Hököpinge handlar det om tillfälliga placeringar av 30 barn, som förlorat eller befinner sig långt från sina familjemedlemmar. De behöver trygghet och vuxenstöd.

Skam vore om det inte gick att hjälpas åt.