Den majoritet av Vellingebor som, enligt enkäter som publicerats i Sydsvenskan den gångna veckan, varken vill stoppa transitboendet eller vidhålla kommunens nej till flyktingar lär dra en lättnadens suck. Kommunen kan bidra till att unga och utsatta personer får fast mark under fötterna, och bilden av det burgna och ogina Vellingereservatet bleknar.
Torsdagskvällens beslut var konstruktivt. Det var inte en dag för tidigt som Vellingemoderaterna gav vika.
Lars-Ingvar Ljungman (M), kommunalråd i Vellinge och tillika Skånemoderaternas ordförande, var vredgad då beskedet kom om att Attendo Individ och Familj skulle driva ett transitboende i kommunen.
”Cirkus”, skrev Ljungman. Och talade så att känslor kunde svalla.
I Sydsvenskan igår kommenterade han migrationsminister Tobias Billströms (M) varning om att mottagningssystemet för ensamkommande flyktingbarn kan krascha i december.
”Då måste vi naturligtvis också se vad vi kan göra”, sade Ljungman.
Naturligtvis.
I Dagens Nyheter sade Ljungman en dag tidigare:
”Vi har också avstått från att ta emot ensamkommande barn för att vi saknar kunskap och kompetens. Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss.”
I resonemanget saknas inte bara solidaritet. Utsatta barn framställs också underförstått som ett hot.
Ljungman lär inte vara omvänd efter uppvaktningen från medborgare och ministrar. Det måste han inte heller vara. Det räcker att han tar ansvar.
I bästa fall har en sten satts i rullning. Så att fler kommuner – under hot om tvingande lagstiftning – säger ja till att ta emot ensamkommande barn.
För två tredjedelar av Sveriges kommuner gör fortfarande så som Vellinge tidigare satte en ära i att göra:
De väljer att inte se åt barn som kan ha förlorat allt.
% är glada
% är likgiltiga