Makten – men sedan?

Det mest konkreta är målen. S tänker vinna minst 2 310 638 röster i riksdagsvalet. Det motsvarar 40 procent om valdeltagandet blir 83 procent. Ett annat sikte är inställt på 175 mandat, majoritet i riksdagen, för de tre rödgröna partierna.

Också metoderna är hyggligt konkreta.

”Under våren ska vi genomföra den största samtalskampanjen någonsin i svensk politisk historia”, säger partisekreteraren Ibrahim Baylan.

Personliga möten för att övertyga väljarna låter tilltalande. Men hur effektivt är det egentligen att knacka dörr och ringa hem till väljarna – och skapa irritation i middagsätande familjer?

Nej, det centrala måste vara budskapet. Berättelsen. Och här svajar Socialdemokraterna. Luckorna är många i valstrategin. Frågorna fler än svaren.

”Vi ska på ett tydligt sätt berätta för väljarna varför vi vill ha deras förtroende och vilket Sverige vi vill skapa”, heter det.

Logiskt, i förlustvalet 2006 skanderade partiet ”Alla ska med” medan många väljare undrade ”Vart då?”.

Fler jobb. Jo, gärna. Men hur?

De fem byggstenarna i det nya S-budskapet borgar inte för omedelbar succé.

Partiledaren Mona Sahlin och andra valarbetare skall betona att valet 2010 är ”ett val mellan två helt olika samhällsmodeller”. Det är inte riktigt trovärdigt. Moderaterna, dominerande i alliansen, lär inte heller 2010 gå till val med systemskiftesretorik. Sanningen är att M på många områden vill vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva.

En annan S-byggsten är att granska borgerliga vallöften från 2006. Blev det fler jobb? Hur går det med de offentliga finanserna? De nakna siffrorna kanske inte talar för alliansregeringen och Moderaterna fruktar smutskastning. Kruxet för S är att väljarna knappast har missat att en finanskris dragit fram över världen.

Luddigt är även hur långt de rödgröna går i sitt gemensamma projekt. De går, enligt S-strategin, till val ”som tre partier” som strävar mot en ”samarbetsregering”. Någon helgjuten allians tycks det inte vara tal om.

Vilket kan vara klokt, trots allt.

Dels bör inte Mona Sahlin binda sig alltför hårt vid Lars Ohly och hans stundtals extrema och rabiata vänsterparti.

Dels är det riskfyllt att cementera blockpolitiken. Som den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt (S) skrev i gårdagens Expressen bör inte de etablerade partierna, när Sverigedemokraterna lurar i vassen, ”förstora blockmotsättningarna och utmåla varandra som ondskans eller ansvarslöshetens ombud”. De kan behöva dela säng efter valet.

Ingen behöver tvivla på att Mona Sahlin vill vinna makten. Men hon måste bättre förklara hur hon vill använda den.