Osmarta Folkpartiet

Kamikazepartiet är tillbaka, med folkpartister som tutar och kör utan att fundera på konsekvenserna.

Det handlar om kärnkraften.

I vintras, i februari, nådde de fyra borgerliga partierna en energiuppgörelse. Det var ett lysande aktstycke. En trätofråga sedan tidigt 1970-tal kunde äntligen läggas till handlingarna, mycket tack vare Centerledaren Maud Olofsson. Inte minst för alliansens sammanhållning bröt hon modigt ett nära 40-årigt kompakt Centermotstånd mot kärnkraft och gick med på att dagens tio reaktorer under åren 2022–2035 skall kunna ersättas med högst tio nya.

Men nu har näringsminister Olofsson jätteproblem, såväl inom det egna partiet som i opinionen. Partiet fick bara 4,4 procent i United Minds mätning i Aftonbladet häromdagen.

Maud Olofssons virrvarr kring Vattenfall är nog inte det värsta, utan den besvikelse och upplevelse av svek som energiuppgörelsen orsakat bland medlemmar och sympatisörer.

Så illa är det att Centern reviderar sitt mål för riksdagsvalet 2010, från 16 till 10 procent av rösterna.

Hur klok alliansens energiuppgörelse i själva verket är framgår av en artikel av förre FP-ledaren Lars Leijonborg i Frisinnad tidskrift (Nr 6/09). Han skriver om ”den galna onsdagen”, den 4 april 1979, då parti efter parti ställde sig bakom en folkomröstning om kärnkraften. Leijonborg slår fast att regeringen i år, för klimatets och konkurrenskraftens skull, lyckades med det som var förhoppningen 1979:

”En historisk kompromiss som för bort kärnkraften från den politiska stridslinjen.”

Och vad gör Folkpartiet sedan?

Dundrar på med nya och mer långtgående krav på ytterligare kärnkraft.

Igår i Ekot lanserade FP:s energipolitiske talesman Carl B Hamilton tanken att Vattenfall bör investera i mer kärnkraft utomlands. I Frankrike, Italien, Storbritannien, Litauen.

Partiets landsmöte i Växjö beslutade i helgen att Sverige bör öppna för fler kärnkraftsreaktorer än de tio i uppgörelsen.

Folkpartiledaren Jan Björklund har i ett glatt trumpetande utlyst valet nästa år till ”ett kärnkraftsval”. Ständigt säger han sig vilja ”lyfta” kärnkraftsfrågan.

Gång på gång ger folkpartisterna Maud Olofsson nya råsopar.

Även Folkpartiet bör – ja, måste – profilera sig inför valet. Självfallet. Dessutom lär kärnkraft behövas framöver. Men att lägga partiets fokus på extremt kraftig utbyggnad är att be om bekymmer. Dels äventyrar Björklund & Co en historisk och viktig energiuppgörelse, dels framstår Maud Olofsson personligen som svekfull och hennes parti som grundlurat. Genom denna borgerliga kannibalism kan hela alliansen få problem i valet.

I krig och kärlek är allting tillåtet. Tydligen också i allianspartiernas positioneringar inför valet.

Men vad hjälper det ett parti om det vinner hela kärnkraftsdebatten men förlorar sin regeringsmakt?