Räkna med bråk i Köpenhamn
Huvudledare.
Med en dryg vecka till klimatmötet i Köpenhamn lägger allt fler nyckelaktörer fram sina förhandlingsbud. Igår deklarerade Indiens premiärminister Manmohan Singh att Indien är redo att acceptera ett ”ambitiöst globalt mål för utsläppsminskningar eller bromsad temperaturökning”.”Men det måste följas av ett rättvist system för att fördela bördan”, tillade han.
Ordet ”rättvist” är avgörande. Vad som uppfattas som en rättvis fördelning skiljer sig radikalt mellan olika länder.
USA, med mindre än en tjugondel av världens befolkning, svarar för en femtedel av de globala koldioxidutsläppen. Indien, med drygt en sjättedel av världens befolkning, står för mindre än en tjugondel.
I veckan meddelade Vita huset att USA åtar sig att fram till 2020 minska sina utsläpp med 17 procent jämfört med 2005. Det motsvarar mellan 3 och 4 procent jämfört med 1990 – det år som EU:s löfte om en 20-procentig minskning utgår ifrån.
USA har under Barack Obama svängt i klimatfrågan. Att landet nu tar frågan på allvar och är berett att minska sina utsläpp är givetvis välkommet. Men USA:s löfte om en 17-procentig utsläppsminskning kan för ett utvecklingshungrande land som Indien knappast framstå som annat än ett skambud.
Indien har klargjort att landet inte kommer att acceptera några bindande klimatåtaganden som hindrar eller begränsar landets utveckling. Med viss rätt:
Den ekvation som måste lösas i Köpenhamn – eller efteråt ifall mötet, som det allt mer lutar åt, slutar i ett västgötaklimax – är hur utvecklingsländernas legitima krav på ökat ekonomiskt välstånd skall kunna rymmas i en krympande global utsläppsbudget.
Också Kina lade i veckan fram sitt klimatbud. Landet åtar sig att minska utsläppen ”per BNP-enhet” med 40 till 45 procent fram till 2020. Det är en intressant position. Rätten till utveckling är inte förhandlingsbar. Däremot skall utvecklingen drivas med mer energieffektiv teknik.
Enligt Zha Daojiong, expert på kinesisk energipolitik som igår intervjuades av TT, står och faller inte den kinesiska klimatpolitiken med en överenskommelse i Köpenhamn i december:
”Vad som händer i realiteten är en helt annan sak än positioneringarna. Även om mötet i Köpenhamn helt faller i bitar så spelar det ingen större roll för vad Kina gör.”
Köpenhamn rustar för att stå i världspolitikens centrum under några dagar. Politiker, poliser och miljöaktivister spänner musklerna och slipar strategierna.
Räkna med att det kan bli tuffa tag både inne på Bella Center, där förhandlingarna äger rum, och utanför.
Hoppet om ett verkningsfullt, globalt ”Köpenhamnsavtal” bör inte helt ges upp ännu. Men också utan ett sådant avtal måste klimatarbetet föras vidare, om än målsättningar, strategier och förutsättningar kan komma att skilja sig åt mellan olika länder och regioner.
0 läsare har reagerat på denna artikel
% är glada
% är likgiltiga
