Tärningen är kastad

Och 18 månader är också den tidsgräns Obama nu valt att sätta för den amerikanska insatsen. Sommaren 2011 börjar USA ta hem sina trupper. Men först väntar en truppförstärkning med 30 000 man.

Bära eller brista.

Det minner om en tidigare strategi av en tidigare president som lyckades vända krigslyckan i ett annat land. Återstår att se om Obama kan upprepa George W Bushs framgångsrika surge i Irak 2007.

Men Bush satte ingen tidsgräns. Och även om Obama inte säger när uttåget skall vara avslutat är denna deadline kanske den främsta svagheten i strategin.

I sitt tal, som hölls vid militärakademin West Point natten till igår svensk tid, bemötte Obama den förväntade kritiken: en tidsram behövs inte minst för att sätta press på den afghanska regeringen och för att göra klart att USA ”inte har något intresse av att utkämpa ett ändlöst krig i Afghanistan”.

Men talibanerna har all tid i världen. Och ingen opinion att ta hänsyn till.

Allt hänger på om USA och Nato – med fler soldater – kan uppnå sina mål under den relativt korta tidsrymd som mätts ut. Och om inte – vad gör Obama då?

Det är ett högt spel. Men någon säker väg till seger finns inte.

Den strategi Obama presenterade i talet får närmast beskrivas som skissartad. Samarbetet med regeringen i grannlandet Paki­stan, där talibaner och al-Qaida haft en fristad, skall effektiviseras. Truppförstärkningen i Afghani­stan skall göra det möjligt att angripa upprorsstyrkorna, försvara viktiga befolkningscenter samt träna de afghanska styrkorna så att de gradvis kan ta över ansvaret för landets säkerhet.

Mot detta finns inte mycket att invända: en långsiktig lösning måste bygga på att afghanerna tar sitt öde i egna händer.

Under presidentvalskampanjen beskrev Obama Afghanistan som det ”nödvändiga”, påtvingade kriget medan Irak var en onödig och självvald konflikt. Men tisdagsnattens tal skvallrar om att denna retorik snarare handlade om valtaktik än om politisk övertygelse.

Obama beklagade – utan att nämna sin företrädare George W Bush vid namn – att USA de senaste åren glömt bort sambandet mellan ekonomi och nationell säkerhet:

”Vi har helt enkelt inte råd att bortse från vad dessa krig kostar.”

När Obama tillträdde hade USA spenderat närmare 1 triljon dollar, 1 000 miljarder, på krigen i Irak och Afghanistan.

”Därför kan vårt militära åtagande i Afghanistan inte vara utan bortre gräns – för den nation jag främst är intresserad av att bygga upp är vår egen”, förklarade Obama.

Den enda supermakten vacklar, ekonomiskt vingklippt efter finanskrisen.

En krigspresident, men också en krigstrött president, har kastat tärningen.