Dåligt klimat för demokrati

Demokratiska processer döms ut. De tar för lång tid och utfallet av dem anses alltför osäkert. Istället måste de som vet och som förstått få bestämma, hävdar kritikerna.

Föreställningen om att världen bör styras av en upplyst elit är på intet sätt ny. I den grekiske filosofen Platons idealstat styrde filosofkungar med nationens bästa för ögonen. Nu tycks det vara klimatologkungens tur att axla den upplyste despotens mantel.

Plakaten som höjdes under den stora demonstrationen i Köpenhamn i lördags talade sitt tydliga språk:

”Bla, bla, bla ... Act now!”

När världens ledare inne i Bella Center i demokratisk ordning försöker enas om ett nytt, globalt klimatavtal, anses de ägna sig åt meningslöst pladder. Klimataktivisterna kräver handling. Nu.

De mest militanta försöker ta saken i egna händer. Igår blev det nya sammanstötningar med polis när tusentals demonstranter försökte ta sig till Bella Center för att ta över konferensen. Flera hundra greps.

Under de gröna khmerernas fernissa lyser det rött. Att krossa systemet, i det här fallet kapitalismen och marknadsekonomin, verkar vara det överordnade målet.

Den anarkistiska våldscirkus som numera är ett stående inslag vid de flesta internationella toppmöten är det mindre problemet.

Mera oroväckande är om vanligtvis någorlunda sansade debattörer börjar ta intryck av domedagsprofeterna.

Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug tycks närmast betrakta folkstyret som det verkliga problemet.

I marknadsekonomiska demokratier skapar livsstilspropaganda ”konsumtionsnormer som utgör grunden för klimathot och miljöförstöring”, skrev Schlaug i Expressen igår.

Men den förkättrade marknadens olika mekanismer är det snabbaste och effektivaste sättet att ändra människors konsumtionsmönster, att hushålla med knappa resurser, att uppmuntra innovation och nytänkande – kort sagt allt det som nu tycks nödvändigt.

Den debatt Schlaug kastat sig in i blossade upp efter att TV-meteorologen Pär Holmgren i nät-TV-utfrågningen Korseld uttalat sina tvivel om demokratins möjligheter att bemästra hotande klimatförändringar:

”Det jag ser framför mig nu, det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårddrar det lite då, så har vi liksom inte tid att hålla på och käbbla mellan partierna till exempel.”

Demokratin är inte ofelbar. Men det är inte heller experten. Att åsikter får mötas och brytas, forskning granskas och experter ifrågasättas är den bästa garantin för välavvägda och kloka beslut.

Klimatdebatten behöver varma hjärtan. Men också kalla huvuden.