Saknad efter Jeltsin

Vart?

Svaret kan anas i kursen som Putin valt under det senaste decenniet.

På nyårsaftonen 1999 meddelade Boris Jeltsin (1931–2007) sin avgång i TV. Han var vid det laget en bräcklig och blek rysk president, vars förvirrade offentliga framträdanden under en tid rönt mer uppmärksamhet än hans reformpolitik.

Genast framgick att Vladimir Putin, som övertog makten och kärnvapenkoderna, livsstils- och framtoningsmässigt var sin företrädares motsats: en strikt och vältränad renlevnadsman. Snart märktes också skillnaderna mellan dem politiskt.

Det nya ledarskapets ton anslogs, bildligt och bokstavligt, när Sovjethymnen gjordes till rysk nationalsång 2000. Borta var Jeltsinstyrets tydliga vilja att göra upp med kommunisttidens statliga övergrepp och resterna av den sovjetiska traditionen.

Med det andra kriget i Tjetjenien blev namnet Vladimir Putin synonymt med hårda tag. Det gick hem i de ryska väljarleden och den gamle KGB-officeren segrade klart i presidentvalet 2000. Under de närmast följande åren fängslades mäktiga oligarker, affärsmän som gjort sig förmögenheter på privatiseringar. Regimkritiker fick allt svårare att göra sina röster hörda och staten stärkte sitt grepp om medierna. Så till den grad att utländska observatörer ifrågasatte om det ryska parlamentsvalet 2003 gått rättvist till.

Året efter vann Putin en jordskredsseger i presidentvalet – efter att ha haft den ryska stats­televisionen helt på sin sida. I fjol hindrade konstitutionen honom från att kandidera för en ny mandatperiod. Men hans handplockade efterträdare Dmitrij Medvedev gav honom premiärministerposten, varifrån han i praktiken fortfarande kontrollerar de väsentligaste maktmedlen.

Korruptionen är alltjämt vida utbredd i Ryssland och den demokratiska utvecklingen går snarast åt fel håll. Regimkritiker fängslas och dör under mystiska omständigheter och samtliga stora TV-kanaler kontrolleras av Kreml.

Nyligen hyllade Putin Stalin i ett tal till nationen. Och häromdagen sade han att Ryssland bör utveckla en ny generation strategiska kärnvapen. Det är värt att notera inför det nya decenniet med tanke på spridda förväntningar om att Putin skall ställa upp i presidentvalet 2012. Han skulle kunna vara statschef till 2024.

Blotta tanken väcker saknad efter 1990-talets Jeltsin. Visst var han åldrad, sjuklig och ibland misstänkt vodkastinn, men han visade starkt patos för öppenhet och demokrati.

Putin tycks hellre visa en stark överkropp.