Rätt kvinna på rätt plats

Precis som alla andra tilltänkta medlemmar av José Manuel Barrosos andra EU-kommission kommer hon att utsättas för en kanonad av mer eller mindre kritiska och inträngande frågor på de politikområden hon är tänkt att sköta. ”Det finns ingen anledning att tro att ledamöterna skulle vara extra snälla mot mig bara för att jag är en tidigare kollega …”, skriver den tidigare EU-parlamentarikern Malmström på sin blogg i en ton som blandar förväntan med en knivsudd nervositet.

Men det finns ingen anledning att tro att Malmström inte skulle klara sig helskinnad genom den offentliga utfrågningen.

Hon beskrivs av både politiska anhängare och motståndare som aktiv och engagerad, kunnig och påläst. Och den senaste månaden har hon säkert pluggat allt och lite till om de ämnen som blir hennes ansvar – migration, gränskontroll, polissamarbete och kampen mot den organiserade brottsligheten.

Så svarslös lär hon inte bli.

Erfarenhet har hon också gott om. Malmström har efter de fem åren som Europaparlamentariker drygt tre år som EU-minister i den svenska regeringen. Det är uppdrag som givetvis har gett goda insikter i europeisk toppolitik och försett henne med ett brett och tätt kontaktnät.

Malmströms politiska gärning kännetecknas knappast av yviga gester och uppseendeväckande utspel. Men det är snarast en merit i sammanhanget med tanke på de många känsliga och grannlaga ärenden som kommer att landa på hennes bord.

Ord som återhållsamhet är däremot inte det första som förknippas med Malmströms partikollega och eventuella efterträdare i regeringen – Birgitta Ohlsson.

Som utrikespolitisk talesman för Folkpartiet har Ohlsson med all tydlighet visat att hon har kompetens så det räcker för att ta steget upp på ministerlistan. Glöden och engagemanget är det heller inget fel på, vilket märks allra tydligast i frågor som mänskliga rättigheter och bistånd. Hon är en färgstark och skicklig debattör som även har visat prov på politiskt mod och stor integritet – i till exempel FRA-debatten när hon utmanade den egna partiledningen.

Likväl är Birgitta Ohlsson inte Cecilia Malmströms självskrivna efterträdare.

Den politiska lidelse och liberala övertygelse som hon demonstrerar är en bristvara i partiet. Att sätta henne på den relativt anonyma och undanskymda posten som EU-minister – en post som inte borde behövas överhuvudtaget – vore slöseri med politisk talang och förmåga.

På tröskeln till en lång, het och sannolikt starkt ideologiskt laddad valrörelse har inget parti råd att misshushålla med sina resurser. Allra minst Folkpartiet.

Birgitta Ohlsson förtjänar bättre än att bära den portföljen.