Kvothot fel nu som då

Det var i en intervju i Veckans Affärer som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann först lade ut texten om tankarna på kvotering från 2014. Han hänvisade till den grova snedfördelningen mellan könen, mindre än en femtedel av börsbolagens styrelseledamöter är kvinnor.

Det är förstås beklämmande statistik. Företag som bortser från vikten av mångfald i styrelserna blundar för värdet av olika infallsvinklar. Ignorans av sådant slag lär ge lägre lönsamhet, men bör för den skull inte olagligförklaras. Börsbolagen är aktieägarnas egendom och politiska jämställdhetssträvanden motiverar inte intrång i äganderätten med direktiv om vilka som får ha styrelseposter.

Tidigare resonerade också Moderaterna så, men då utgick analysen från individen, förklarar Schlingmann. Nu menar han att strukturella problem kan kräva strukturella lösningar. Finansminister Anders Borg (M) instämmer.

Det är inte första gången Moderaterna lånar gammalt socialdemokratiskt tankegods.

Arbetslinjen är det tydligaste tidigare exemplet. Förändringsarbetet har gått fort. Vem hade i början av förra decenniet trott att Moderaterna anno 2010 skulle tala om att sätta strukturer före individer?

Alla väljare känner nog inte igen partiet.

Ibland tycks regeringskollegorna inte heller göra det.

De andra allianspartierna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern, är fortfarande mot kvotering. Näringsminister Maud Olofsson (C) uttryckte i fredags sin stora förvåning över utspelet. Hon framhöll i Ekot att politikernas roll bör vara att skapa goda förutsättningar för företagen att verka och för kvinnor att ta styrelseuppdrag – varken mer eller mindre.

Det har hon fullkomligt rätt i. Att det ofta tänks i inskränkta banor när börsbolags styrelser väljs är beklagligt, men dumhet kan inte lagstiftas bort. Det går inte heller att blunda för att kvotering kan göra jämställdheten en björntjänst:

Kvinnliga styrelseledamöter som väljs för sin kompetens kommer att följas av misstankar om att ha blivit ”inkvoterade”.

Kanske tänker sig Moderaterna att hotet i sig skall räcka för att få fler kvinnor i styrelserna. Men varför ser könsfördelningen då ut som den gör, trots att Winberg som jämställdhetsminister hotade med kvotering redan i slutet av 1990-talet?

Det var feltänkt då. Det är feltänkt nu. Och det blir inte mer rätt 2014.