Hon är värd mer än så här

Sedan valet 2006 har C tappat 3,1 procentenheter.

Sedan valet har M ökat med 3,1 procentenheter.

Centerledaren Maud Olofsson förtjänar ett starkare stöd. Det är beklagligt att hennes parti går kräftgång medan Moderaterna tar ett allt fastare grepp om borgerliga sympatisörer.

Om man ser det ideologiskt.

Väljarna är suveräna, givetvis. Folket avgör vem som styr Sverige, och väljarna måste inte rösta efter ideologi. De är i sin fulla rätt att välja parti efter den egna plånboken eller vad helst annat. Sådan är demokratin.

Och ändå.

I decennier har Centern varit ett intresseparti för bönder och landsbygd. Det var grisbidrag, kohandel och halsstarrigt nejsägeri. Tänk bara på Olof Johanssons fanatiska motstånd mot Öresundsbron.

Sedan Maud Olofsson blev partiledare i mars 2001 har hon försökt ge Centern något som partiet egentligen aldrig haft. En ideologi. Hon säger sig själv sträva mot socialliberalismen.

Olofsson har inte gjort allt rätt, långt ifrån. Men hon har haft mod att till exempel avveckla en fundamentalistisk antikärnkraftslinje och frångå den bisarra regionalpolitik som ledde Sverige fel.

Det är lätt att ironisera om att Olofsson har villat bort sig på Stureplan i sina försök att bredda sin väljarbas. Men hon försöker i alla fall följa en konsekvent liberal linje, som i fråga om statens roll i Saabaffären.

Och Moderaterna?

Sedan Gösta Bohmans tid har M balanserat sitt konservativa arv med en rejäl dos liberalism. Ofta har frihet i ett individualistiskt perspektiv fått dominera.

Men vem kan, ärligt, säga vilken ideologi Fredrik Reinfeldts nya moderater har?

I ”vår tids arbetarparti” finns det gott om tankegods från socialdemokratin. Det har varit ideliga lappkast, som om kollektivavtal och las. Nyligen slängdes en ny jämställdhetspolitik fram, med en tro på könsmaktsstrukturer och ett hot om kvotering, alltså med ett kollektivistiskt tänkande som borde vara främmande för ett liberalt färgat parti.

I dagens Moderaterna härskar pragmatismen. Här råder kortsiktigt taktiserande med ”spinn” och så kallad triangulering och blöta pekfingrar i luften. Ett evigt ”schlingrande” under ledning av partisekreteraren Per Schlingmann, tycks det.

Det är naturligt att ett parti röstmaximerar. Men när det görs så att partiets ideologiska fundament börjar vittra sönder, då urholkas också trovärdigheten och, sannolikt, framgången på sikt.

En värdemässigt stabil grund däremot, främjar genomtänkta idéer och hållbar politik.

Det verkar Maud Olofsson ha förstått. För det bör hon ha en eloge. Och gärna några sympatisörer till.