Tiden rinner ut

Protesternas omfattning blir en fingervisning om hur fast mullornas grepp om landet är.

Samtidigt fortsätter nervkriget kring Irans kärntekniska program.

I tisdags sade USA:s president Barack Obama att arbetet med att ta fram en ny resolution i FN:s säkerhetsråd går framåt ”tämligen snabbt”.

Men tiden rinner ut. I veckan meddelade den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad att Iran skall börja anrika uran upp till 20 procent, jämfört med dagens 3,5 procent. Det för landet betydligt närmare kärnvapenkapacitet.

Så här långt har Iran struntat i fem resolutioner i säkerhetsrådet och tre omgångar av sanktioner.

Gång på gång har omvärlden sagt: hit men inte längre. Linjer har dragits i sanden, bara för att suddas ut när de ignorerats av Iran. Händer har sträckts ut, kompromisser lagts fram, bara för att avvisas av Teheran. I sex år har detta pågått.

Ändå känner EU:s utrikesminister Catherine Ashton inte någon press.

”Vi går inte snabbt fram när det gäller någonting” och ”det är av största vikt att vi hittar en lösning genom samtal”, är två uttalanden av Ashton om Iran i en intervju för två veckor sedan.

I början av 1980-talet satt Ashton med i ledningen för Campaign for Nuclear Disarmament, en organisation som mitt under kalla kriget förespråkade ensidig kärnvapennedrustning i de västliga demokratierna.

Att regimen i Iran – som fängslar, torterar och avrättar oppositionella; som sänder dödspatruller utomlands för att likvidera politiska motståndare; som är världens förmodligen främsta terrorfinansiär; som gång på gång far ut i hotelser mot omvärlden – kan vara på god väg mot kärnvapenkapacitet tycks däremot inte vålla kärnvapenmotståndaren Ashton sömnlösa nätter.

Det politiska spel som pågår framstår alltmer som ett sätt att hålla skenet uppe, ett sätt att dölja att FN, USA och EU mer eller mindre gett upp, att viljan och förmågan att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt saknas.

När nya sanktioner nu diskuteras talas det om att skräddarsy dessa så att de drabbar i första hand ledningen för det mäktiga revolutionära gardet, som leder det kärntekniska programmet och kontrollerar stora delar av den iranska ekonomin.

Målet att vanliga iranier så långt möjligt inte skall drabbas, är vällovligt. Men det måste vägas mot behovet av åtgärder som är effektiva.

Nya sanktioner behövs. Omgående.

Det bästa vore om det iranska folket kunde kasta av sig mullornas ok. Omvärlden borde göra allt som står i dess makt för att stötta landets demokratiska opposition.

Även det är ett halmstrå, det skall villigt erkännas.

Men i nuläget finns inte mycket annat att gripa efter.