Eurons sak är vår

”Jag är för starkare samordning av den ekonomiska politiken inom EU och eurozonen”, förklarade den tyske finansministern Wolfgang Schäuble i helgen. Liknande tongångar har tidigare hörts från Frankrike och allt mer talar nu för att de båda länderna kan enas.

Det som gör frågan brännande är förstås utvecklingen i Grekland, vars budgetunderskott alltjämt skakar hela eurozonen. Om en vecka lämnas besked från Aten om vilka åtgärder landet skall vidta för att statsfinanserna skall utvecklas i linje med de rekommendationer som EU-ländernas finansministrar har enats om. Många misstror dock grekernas förmåga att vidta tillräckligt omfattande besparingar.

Konstigt vore det annars. För 2009 noterades ett grekiskt budgetunderskott på 12,7 procent av landets bnp. Stabilitetspaktens regler medger underskott på maximalt 3 procent.

När tyskar och fransmän betonar att grekerna inte skall behöva vända sig till Internationella valutafonden, IMF, för att få stöd i krisen förtydligas behovet av en europeisk motsvarighet. Det handlar inte om en konkurrent till IMF, utan om ett komplement för länderna i eurozonen med liknande kompetens och interventionsmöjligheter, betonar Schäuble.

Att en sådan institution behövs är uppenbart med tanke på hur eurosamarbetet ser ut idag. Euroländernas kombination av gemensam penningpolitik och nationell finanspolitik var tänkt att harmoniera med hjälp av stabilitetspaktens regler. Men respekten för reglerna visade sig snart brista på flera håll och redan då tornade orosmolnen upp sig.

Om länder med gemensam valuta går i tydlig ekonomisk otakt blir det på bekostnad av valutamarknadens förtroende. Så har det också spekulerats ihärdigt mot euron sedan den fulla omfattningen av Greklands kris blev känd. Till saken hör att det ekonomiska läget är ansträngt i fler sydeuropeiska euroländer. Och med den ekonomiska integration som trots allt finns inom EU är eurozonens problem i förlängningen hela unionens, även Sveriges.

Gemensam finanspolitik inom eurozonen hade förstås gjort skillnad. Men det kräver att hela EU går i riktning mot att bli en federation, vilket inte är någon önskvärd, om ens farbar, väg. Skillnaderna mellan EU-länderna är för påtagliga för att de skall kunna styras enligt en politisk agenda. Samtidigt har medlemsstaterna så mycket gemensamt att den ekonomiska integrationen kommer att fortsätta.

Det medför stora möjligheter. Också en del problem. Men knappast större än att en europeisk valutafond borde kunna hålla EU och euron på det rätta ekonomiska spåret.