Våga sätta gränser

Det Götblad beskriver som sitt ”huvudförslag” är att inrätta särskilda sociala insatsgrupper i varje kommun där skola, polis och socialtjänst samarbetar för att hindra rekryteringen till gängen.

Myndigheter kan trots allt inte lösa problemen ensamma. Om samhället skall komma tillrätta med asocialt beteende och kriminalitet bland ungdomar krävs det också att alla vill och vågar ingripa efter förmåga.

Men att ingripa har sina risker. Situationen kan gå överstyr. Då kan följderna bli kännbara.

Kvällsposten skrev igår om en 50-årig man som åtalats för misshandel efter att ha ingripit mot tre tonårspojkar som vandaliserade pågatågsstationen i Örtofta. En av pojkarna hävdar att mannen slagit honom. 50-åringen nekar. Ord står mot ord.

Men blev det några efterräkningar för vandaliseringen? Tydligen inte. ”Den polisutredningen har lagts ner”, noteras avslutningsvis.

Ta fallet med pensionären i Värnamo som i december förra året dömdes för ringa misshandel av en tolvårig pojke. Mannen, som i många år jobbat ideellt i Värnamo Folkets park, örfilade pojken sedan denne ropat ”gubbjävel” och cyklat på parkens minigolfbana.

Pensionären gjorde fel. Han fick sitt straff. Men vilken lärdom drog pojken och hans kamrater av detta?

Ingen alls, enligt den åtalade mannen.

”De fortsätter att krossa lampor, klottra, elda och slå sönder allt löst”, berättade han inför rättegången.

När en lärarvikarie i Åre kommun förra året kom i handgemäng med en bråkig elev fick han sparken med omedelbar verkan. Avskedandet var enligt Länstidningen i Östersund en markering från rektorns sida av att ”skolan inte accepterar fysiska auktoriteter”.

Exempel som dessa sänder signaler.

Till vuxna att tänka sig för mer än en gång innan de ingriper när ungdomar begår bus eller brott.

Till ungdomar på glid att de har makten, att vuxenvärldens auktoritet är ett bygge på lösan sand.

Felet är inte att vuxna som förlöper sig får ta sitt straff. Problemet är att unga alltför sällan får ta konsekvenserna av sina handlingar.

Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, begås varje år omkring 19 000 brott av personer som inte är straffmyndiga. I en utredning från 2007 konstaterade Brå att endast en femtedel av polisanmälda brott begångna av ungdomar under 15 år ledde till en utredning. Knappast något talar för att situationen blivit bättre.

Att testa gränser är naturligt för ungdomar. Att sätta gränser är vuxenvärldens uppgift. Att inte sätta gränser är att svika.

I ett samhälle där de vuxna vänder bort blicken, inget säger, inget hör och inget gör, är barnen de första förlorarna.