Den toleranta majoriteten
Huvudledare.
Svenskarna blir alltmer toleranta i sin syn på invandrare.Det kan vara svårt att tro med tanke på den polariserade och stundtals infekterade debatt som förs om invandring och mångkultur, men så är det.
Trenden i de attitydundersökningar som varje år utförs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet är tydlig.
1993 instämde 52 procent av de tillfrågade i påståendet att ”det finns för många utlänningar i Sverige”. I den senaste mätningen, genomförd hösten 2009, hade andelen dalat till 36 procent.
1993 instämde 25 procent i påståendet att ”jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”. 2009 hade andelen minskat till 12 procent.
Sverigedemokraterna måste vara besvikna. Tiden arbetar inte för dem.
Kommer SD in i riksdagen i september blir det i så fall som ett parti vars nationalistiska och inskränkta ideologi allt färre människor känner samhörighet med.
Det främmande betraktas i allt mindre utsträckning som något konstigt och farligt. Egentligen helt naturligt i ett Sverige där mångkultur blivit en självklar del av det svenska.
”Trots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur”, sammanfattar statsvetaren Marie Demker den ännu opublicerade undersökningen på DN Debatt.
Men det är inte enbart de långsiktiga värderingsförskjutningarna i det svenska samhället som går SD emot. Även i det kortare perspektivet har partiet det motigt just nu.
I Skops senaste väljarbarometer faller SD fritt, från 5,0 till 2,9 procent, en statistiskt säkerställd nedgång.
I Landskrona, Sverigedemokraternas starkaste lokala fäste, ser partiet ut att tappa var tredje väljare. Enligt en opinionsundersökning som Demoskop gjort åt Helsingborgs Dagblad/Landskrona-Posten skulle SD få 15 procent av rösterna i kommunvalet i höst mot 22 procent i valet 2006.
Men om SOM-undersökningen pekar på en tydlig nedgång när det gäller intoleranta och främlingsfientliga attityder bland människor i allmänhet finns det fortfarande en utbredd skepsis mot invandringspolitiken. Nästan hälften av de tillfrågade, 46 procent, instämmer i påståendet att Sverige borde ”ta emot färre flyktingar”.
Det är knappast en djärv gissning att en i många stycken misslyckad integrationspolitik – och det utanförskap den skapat – är en viktig del av förklaringen. När mediantiden från uppehållstillstånd till eget arbete är sju år, när en fjärdedel av alla invandrare fortfarande inte hittat sitt första jobb efter nio år i Sverige, är det ett gigantiskt misslyckande.
På så sätt är integrationen ett brännande problem som politikerna måste ta itu med.
Men det kan de göra i förvissning om att den stora, tysta majoriteten bejakar det mångkulturella Sverige.
