Plikten muckar

Vid halvårsskiftet försvinner den allmänna värnplikten i fredstid som infördes 1901, för att ersättas av ett professionellt försvar byggt på rekrytering av frivilliga.

Det är inte en dag för tidigt.

Det hindrar inte att regeringen kunde sett till att reformen var bättre förberedd.

Försvaret måste ha en personalförsörjning som är effektiv, ändamålsenlig och anpassad till försvarets behov. Med åren blev det allt mer uppenbart att värnpliktssystemet brast i alla dessa avseenden.

Början till slutet för värnpliktsförsvaret var omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar. Det dröjde inte länge efter murens fall förrän de allra flesta insåg det orimliga i att årligen utbilda runt 100 000 unga rekryter.

År för år sjönk antalet inkallade. Snart var den allmänna värnplikten allt annat än allmän. Till slut var det i praktiken endast några få tusen unga män och kvinnor ur varje årskull som togs ut till tjänstgöring. En ”plikt” som skulle omfatta alla kom därigenom att likna en nitlott som drabbade några få.

Det var ett orättvist och ohållbart system.

Det starkt begränsade urvalet jävade också argumentet om lumpen som ett sätt att trygga försvarets folkliga förankring och samtidigt föra samman ungdomar med olika uppväxt, utbildning och erfarenheter.

Fortsättningsvis kommer försvaret enbart att bestå av frivilliga. De som bedöms lämpliga efter grundutbildningen erbjuds ett kontrakt på åtta år. Omkring 6 000 soldater skall antas varje år, vilket betyder att insatsorganisationen så småningom kommer att omfatta cirka 50 000 man.

Utlandsuppdrag blir obligatoriskt för dem som skriver på. Det är ett måste för att Sverige skall kunna medverka i internationella uppdrag.

Förändringen är ett viktigt steg för att skapa en försvarsorganisation med reella möjligheter att uppfylla de uppdrag den är satt att sköta. Svensk försvarsplanering har alltför ofta och alltför länge styrts av andra ovidkommande hänsyn.

Lokaliseringen av regementen och flottiljer har styrts mer av regional- och landsbygdspolitiska överväganden än av militära och säkerhetspolitiska behov. Inte minst under perioder av besparingar och förbandsnedläggningar har det politiska dagtingandet blivit uppenbart.

På liknande sätt har försvarsmaktens behov av modern utrustning och moderna vapensystem inte sällan fått stå tillbaka för industri- och arbetsmarknadspolitiska prioriteringar.

En avskaffad allmän värnplikt innebär givetvis inte någon garanti för att sådant oskick skall försvinna. Men med en mer professio­naliserad organisation ökar sannolikheten för att försvaret framgångsrikt skall kunna koncentrera sig på sin huvuduppgift – landets försvar.