Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) förklarade redan inför valet att han inte
tänker bidra till att ge Sverigedemokraterna något inflytande. Ändå talade
han om ”ett vägval” när han igår kommenterade regeringens och Miljöpartiets
migrationspolitiska ramöverenskommelse. Kanske för att hans parti nu så
tydligt går från ord till handling.
Moderaterna är uppenbart det alliansparti som kompromissat mest under
förhandlingarna. Och det må främst ha varit för att säkra majoritet i
kammaren, men helt klart förbättrar det också migrationspolitiken.
Flyktingmottagningen skall bli mer human med stärkt rättssäkerhet och kortare
handläggningstider. Därför inrättas en fjärde migrationsdomstol och
Migrationsverkets arbete skall granskas.
De fem partierna har också enats om att noga följa utredningen av vad
uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” innebär.
Visar det sig att till exempel apatiska flyktingbarn inte omfattas skall
skrivningen ändras till ”särskilt ömmande omständigheter”.
Målet är också att underlätta anhöriginvandring genom att familjemedlemmar som
saknar pass kan identifieras på andra vis.
Migrationsminister Tobias Billströms (M) fasta hand anas bakom formuleringarna
om avvisnings- och utvisningsbeslut.
”Ett väl fungerande återvändande, i första hand självmant men om det krävs med
tvång, är en av förutsättningarna för att Sveriges asylsystem ska vara
långsiktigt hållbart.”
Det kan låta hårt, men det är sant. Grundläggande humanitet måste dock gälla
även dem som uppehåller sig i landet illegalt. Vissa papperslösa flyktingar
skall nu få rätt till sjukvård och skolgång.
Det borde regeringen ha beslutat om för länge sedan – inte minst för att ge
gömda barn ett drägligare liv.
Reformen om arbetskraftsinvandring från 2008 ligger fast och utökas med
möjligheten att komma till Sverige och starta företag.
Gott så. Varför skulle folk som kan skapa arbetstillfällen inte välkomnas i
landet?
Som Centerledaren Maud Olofsson påpekar är det väsentligt att fläta samman
migrations- och arbetsmarknadspolitiken. Dels av samhällsekonomiska skäl,
dels för att jobb ofta är snabbaste vägen till integration.
Men även med en bättre integrationspolitik än dagens finns förstås gränser för
hur många invandrare Sverige klarar att ta emot. EU-länderna måste i långt
högre grad än idag dela på ansvaret att ge flyktingar skydd. Det skall
regeringen och de gröna verka för med Stockholmsprogrammet som grund.
Fast det blir svårt att få brett gehör för den linjen i Europa, särskilt som
ett mönster gått igen på flera håll: sedan främlingsfientliga tagit plats i
ett lands parlament har landets regering börjat anpassa politiken efter dem.
Desto mer glädjande att utvecklingen i Sverige går åt motsatt håll.