När stater från hela världen samlas till klimatmöte i Poznan idag är målet att
forma en arbetsplan inför konferensen i Köpenhamn nästa år. Den senare hålls
under svenskt EU-ordförandeskap och syftar till att slutförhandla en
uppföljare till det så kallade Kyotoprotokollet.
Utgångsläget kunde vara bättre.
Som miljöminister Andreas Carlgren (c) påpekar måste förhandlingstempot höjas.
Men finanskrisen avleder uppmärksamhet från klimatfrågan och minskar viljan
att besluta om pålagor för ekonomin.
Dessutom är det representanter från avgående president George W Bushs
administration som företräder USA i Poznan. De som väntar på nya tongångar i
amerikansk miljöpolitik, efter Barack Obamas valseger, får alltså vänta ett
tag till. Och så länge USA vägrar förbinda sig att minska utsläppen av
växthusgaser lär Kina ha samma hållning.
EU har iklätt sig rollen som föregångare på klimatområdet och väntas som
helhet klara åtagandena enligt Kyotoprotokollet. Det beror dock på att
länder som Sverige och Storbritannien i sin tur gått före och lyckats
prestera bättre än uppsatta mål.
Vem som skall göra vad under de fortsatta ansträngningarna blir centralt vid
EU-toppmötet i Bryssel den 11–12 december. Danmarks klimatminister Connie
Hedegaard ser det som avgörande för Köpenhamnskonferensen att EU-länderna
enas före årsskiftet. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) befarar att det
inte lyckas.
”Många letar efter en ursäkt att inte göra jobbet själva”, sade han i förra
veckan.
Visst är det så. Men hur gör egentligen Sverige jobbet? De låga
utsläppsnivåerna, som regeringen gärna pekar på, beror till stor del på
vattenkraften i norr. Statsägda Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland släpper
ut mer koldioxid än hela Sverige. Då klingar det falskt när svenska statsråd
talar för avveckling av kolkraft i Europa – särskilt illa i ett läge då den
frågan kan bli avgörande.
Kolkraftsberoende Polen hävdar inför toppmötet att rika EU-länder inte tar
tillräcklig hänsyn till de fattigares förutsättningar att tillgodose sina
energibehov.
Några utsläppsminskningar skall inte preciseras i Poznan, men deltagarna lär
snegla flitigt på vad EU förhandlar om. Då är det särskilt viktigt att
unionen lever upp till sin föregångarroll.
Om inte 27 stater kan enas om klimatmål i Bryssel i nästa vecka minskar hoppet
om att 189 skall kunna göra det i Köpenhamn nästa år.