För bara lite drygt ett år sedan gick investmentbanken Lehman Brothers i
konkurs efter en lång rad vidlyftiga, kortsiktiga och riskfyllda affärer.
Banken var långt ifrån ensam om sådana äventyrligheter. Därför skickade
kraschen en chockvåg genom världens finansmarknader.
För att återställa förtroendet krävdes samordnade statliga räddningsinsatser
av aldrig tidigare skådat slag. Totalt beräknas satsningarna uppgå till
svindlande 60 000 miljarder kronor.
Det var absolut nödvändig.
Hade det finansiella systemet kollapsat skulle effekterna blivit förödande för
världsekonomin. Följaktligen räddades bankerna trots att de med sina många
tvivelaktiga affärer hade stor del i krisens uppkomst.
Nu verkar bonusarna vara på väg tillbaka innan ekonomin ens har hunnit kvickna
till ordentligt. Då är det begripligt att både skattebetalare och politiker
gnisslar tänder. Bankerna räddades inte för att de skulle kunna begå samma
dumheter en gång till.
Storbritanniens premiärminister Gordon Brown och Frankrikes president Nicolas
Sarkozy hör till dem som förespråkar en särskild bonusskatt. I en gemensam
debattartikel i Wall Street Journal i förra veckan motiverade de förslaget
med att ”bonusarna för 2009 delvis har uppkommit genom statligt stöd åt
banksektorn”.
Det är ett tungt argument. I vanliga fall är bonusar ägarnas ensak. Men när
offentliga medel skickas till bankernas undsättning är det inte orimligt att
staten också får ett visst inflytande över hur pengarna hanteras.
Kruxet är att en bonusbroms inte är svår att koppla ur. Utbetalningarna kan
lätt maskeras som lön, aktieprogram eller liknande. I sådana sammanhang
brukar branschen uppvisa en häpnadsväckande kreativitet.
Kanske är det mera fruktbart att försöka påverka bankernas affärsstrategi.
Finansinspektionens nya regler, som presenterades i fredags, verkar i den
riktningen. De innebär bland annat att minst 60 procent av bonusen, som
skall vara beslutad av styrelsen, är fryst i minst tre år för alla anställda
som kan påverka företagets risknivå. Utbetalningarna skall dessutom vara
baserade på utvärderade och säkrade resultat.
Tanken är att systemet skall öka den affärsmässiga långsiktigheten och minska
incitamenten att ta kortfristiga risker. Om reglerna räcker är dock osäkert.
Att belöna risktagande är inte fel – med egna pengar. Men när staten tvingas
rycka in och bära riskerna är bonusar inte längre bara bankernas sak.