När till och med skåningars blickar dras mot termometerskalans undre del tycks
det inte så lite märkligt att flera kärnkraftsreaktorer går på halvfart
eller står still. Uppenbart har kraftbolagens planering av driften brustit.
I bakgrunden finns också en bristfällig energipolitik med låsningar,
önsketänkande och för korta perspektiv.
I decennier har årtalet 2010 angetts som bortre parentes för kärnkraften i
Sverige.
Nu är vi där.
På fredagen närmade sig elpriset på den nordiska elbörsen Nordpool rekordnivån
från december. Elförsörjningsläget betecknades som ansträngt och farhågor
fanns om att det skulle bli strömavbrott. Svenska Kraftnät, som enligt lag
ansvarar för kraftreserver, har startat det oljeeldade Karlshamnsverket för
att täcka behoven framöver. På måndag startas ett kraftverk av samma slag
i Stenungsund.
Den extra elen är förstås välkommen, men energiproduktion i
oljekondenskraftverk leder till stora koldioxidutsläpp.
Svårförsvarbart i en tid då ett övergripande politiskt mål är att minska
utsläppen av växthusgaser.
Oförsvarbart som framtidsstrategi.
Att kärnkraftverken inte går på högvarv i kylan beror på underhåll av
reaktorer. Översyn, moderniseringar och säkerhetsuppdateringar pågår och är
förstås av största vikt. Kraftbolagens förklaringar till att det sker mitt i
vintern är att arbetet har dragit ut på tiden.
Det duger inte. De ansvariga för kärnkraftverken borde ha haft bättre
marginaler från början eller satt in extra resurser när den kalla årstiden
närmade sig.
Till bolagens försvar får sägas att de haft otydliga politiska ramar för sin
verksamhet. I det längsta drevs avvecklingslinjen vidare med 2010 som
nyckelår, trots att det framgick hur orealistisk den var.
I en utredning beställd av bland annat näringsdepartementet jämförs
tillgänglighet, revisionstider och effektneddragningar vid svenska och
finländska kärnkraftverk. De svenska får klart sämre tillgänglighetssiffror.
Men att det skulle bero på de kritiserade ägarförhållandena i svensk
kärnkraftsindustri kan utredarna inte få det till:
”Istället anser vi att den mångåriga driften av de svenska kärnkraftverken med
fokus på avveckling medfört att ett långsiktigt underhållsbehov åsidosatts.”
Så kan det mycket väl vara. I Finland har det talats politiskt klarspråk om
behovet av kärnkraft i framtiden. Tydligare besked skulle behövas även i
Sverige.
Fjolårets energipolitiska överenskommelse mellan regeringspartierna var ett
steg i rätt riktning.
Elbristen i ett stelfruset Sverige visar att det behövs fler kraftfulla beslut.