”Visste ni att en immigrant, eller invandrare, som kommer till Sverige från
sådana länder som Afghanistan och Afrika, kommer ibland med 2 000 av alla
möjliga parasiter i sin kropp. Kan ni tänka er! Våra hundar har inte så
många ... så kommer människor ... hundar sitter i karantän, men de kommer ju
direkt ...”
Eller detta:
”Han undrade varför de inte äter gris och sådär. Då var det någon som trodde
att de hade haft dem som älskarinnor och då kan man inte äta upp dem sedan,
tänkte han.”
Så talar sverigedemokrater om andra människor. Detta är vad sverigedemokrater
skrattar åt 2009.
Oturligt nog för SD fanns det inte bara en fluga på väggen vid dessa
tillfällen utan också en reporter från Sveriges Radios Kaliber, utrustad med
dold bandspelare.
Kalibers reportrar blev medlemmar i Sverigedemokraterna och deltog sedan i ett
trettiotal av partiets interna möten i Stockholm, Göteborg och Skåne. På
omkring en tredjedel av dessa möten förekom främlingsfientlig och rasistisk
jargong.
SD:s ordförande Jimmie Åkesson hävdar trots detta att partiet ”egentligen”
inte har någon ”tolerans alls” för rasistiska åsikter. Mikael Jansson,
ordförande för Sverigedemokraterna i Göteborg, försöker få det till att det
sagda ryckts ”ur sitt sammanhang”. Partistyrelseledamoten Katarina
Bengtsdotter förklarar att ”de här uttalandena får stå för de här personerna
som har sagt dem”.
Krumbukter.
Det finns en enklare och troligare förklaring: att de som fastnat på
reportrarnas band säger vad andra Sverigedemokrater tänker.
Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti – rasism, främlingsfientlighet och
motstånd mot invandring förblir dess livsluft. Partiets ideologi bygger på
förställningen om ett svunnet, idylliskt, etniskt och kulturellt homogent
Sverige, som gradvis underminerats av invandringen. På samtidens
komplicerade och avgörande frågor har partiet inga andra svar än förljugen
folkhemsnostalgi och grumliga resonemang om ”svenskhet”.
När SVT:s Uppdrag Granskning med dold kamera och mikrofon gjorde sitt omtalade
valstugereportage på upploppet till riksdagsvalet 2002 och visade upp
förtroendevalda – påtagligt många moderater – i deras fördomsfulla ömklighet
blev många överraskade och illa berörda. Ställd inför Kalibers avslöjande
igår finns det all anledning att bli illa berörd, inget skäl att bli
överraskad.
Sverigedemokraterna vill gärna göra gällande att rasismen och
främlingsfientligheten städats ut, att de historiska kopplingarna till
rörelser som Bevara Sverige Svenskt och Nordiska rikspartiet inte längre är
relevanta, kort sagt: att SD nu är ett parti som alla andra. Anständigt.
Rumsrent.
Tro dem inte.
Än en gång visar det sig att Sverigedemokraternas ränder aldrig gått ur.