För djurhållning finns det också en svensk modell: lite Sörgårdsaktig och
idyllisk, med hårdare krav, högre ambitioner, vilande på stadig etisk grund.
På svenska gårdar betar glada kor i solen på gräsgröna kullar, lustigt
grymtande grisar tumlar runt med varandra i rymliga, halmprasslande stior.
Svenska djur lever ett gott liv, dör lyckliga, blir högklassiga råvaror för
att – väl på tallriken – glädja oss konsumenter med sin överlägsna smak och
kvalitet.
Visserligen är exempelvis den svenska fläskfilén avsevärt dyrare än den
danska. Men som livsmedelsjätten Scan formulerar saken:
”Vill man både erbjuda bra mat och stå för god djuromsorg går det inte att ha
bråttom. Svenskt kött är därför inte alltid det billigaste alternativet.”
Med andra ord: om det svider i plånboken har den som väljer svenskt kött
åtminstone anledning att känna sig som en aningen bättre människa.
Vid sidan av detta finns den krassa verkligheten. Och den är inte alltid
idyllisk.
Igår rapporterade Ekot om hur organisationen Djurrättsalliansen i smyg tagit
sig in i svinstallar runt om i landet för att med kamera dokumentera hur
djuren har det. De förhållanden som avtäckts kan få den hungrigaste att
mista aptiten.
En av de besökta svingårdarna, Blackstaby, ägs av Lars Hultström, ordförande
för köttböndernas organisation Swedish Meats och styrelseledamot i HK Scan –
som igår tog timeout från alla sina styrelseuppdrag i
djurhållningsbranschen. Djurrättsalliansens film visar ett stall där det är
trångt och smutsigt i båsen, med grisar som kalasar på ett självdött djur.
Hultström vill inte kommentera filmen. Johan Beck-Friis på Sveriges
veterinärförbund säger till nyhetsbyrån TT:
”En gris kan dö på natten innan djurskötarna kommit ut, men de bilder jag såg
tyder på en mer systematisk vanvård av djuren.”
Under flera år har branschen försökt sätta matens ursprung i centrum. Larm om
företeelser som galna ko-sjukan, långa djurtransporter, överdrivet bruk av
antibiotika och bilder av plågade djur har bidragit till att öka efterfrågan
på svenskproducerat. Kyldiskchauvinismen härjar; butikskedjor lockar med att
de endast säljer blågult kött. Reklamkampanjer för närodlat avlöser varandra.
På många sätt framstår Sverige som ett föregångsland när det gäller djurskydd
och djurhållning.
Men vad hjälper det om lagar och föreskrifter inte följs, om man inte lever
upp till de stora orden i den egna marknadsföringen?
Branschen tycks förlita sig på konsumenternas korta minne. Ella Nilsson, VD på
Svensk köttinformation, befarar inget bakslag för julskinkan:
”Kanske man inte springer till butiken idag men det är ju en månad kvar till
julafton och då har man glömt detta”, säger hon till Ekot.
Det är till att vara mer än lovligt cynisk.