Sverige är en framgångssaga. De senaste hundra åren har inneburit en
fantastisk resa, från djup fattigdom till högt välstånd. Och medgången
håller i sig.
När den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i veckan presenterade sin
välståndslista för 2011 hamnade Sverige på nionde plats.
Även om framgång ofta föder framgång kan välstånd aldrig tas för givet.
I början av februari kom beskedet att Astra Zeneca lägger ner sin
forskningsavdelning i Södertälje. Dryga tusentalet forskartjänster
försvinner, ett tiotal miljarder kronor till forskning och utveckling kommer
att investeras någon annanstans.
Nedläggningen är ännu ett varv i den nedåtgående spiral svensk
läkemedelsforskning befinner sig i.
Det välstånd ett land förmår skapa beror till stor del på kunskapsinnehållet i
de varor och tjänster som produceras. Därför är det dubbelt allvarligt när
högteknologiska företag avvecklar sin forskning och utveckling i Sverige.
Politiker åstadkommer inte tillväxt. Men rätt politik kan skapa goda
förutsättningar för dem som gör det.
Därför var det välkommet när Socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven
sade att han – till skillnad från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – inte
betraktar näringslivet som något särintresse.
Alla har en åsikt om hur resurser ska fördelas. Men det talas alldeles för
lite om hur de skapas. Kanske för att det för många – även politiker – är en
svårbegriplig process.
När regeringen i höstas lanserade sin framtidskommission lämnades den
ekonomiska politiken medvetet utanför, noterade Hans Bergström i en krönika
i DN i fredags. Den frågan hade ju avhandlats av Globaliseringsrådet. Fast
Globaliseringsrådets rekommendationer tycks regeringen ha bestämt sig för
att ignorera.
I bästa fall blir Astra Zenecas besked den alarmsignal som väcker regeringen
ur dess slummer. Men inte heller det är givet.