Novus Opinion gav igår Socialdemokraterna en ny käftsmäll. Med ett
novemberstöd på 27,0 procent är S rejält distanserade av Moderaterna, som
noteras för 33,7 procent.
Kommer M att förbli det största partiet?
Det är långtifrån säkert.
En ledtråd finns i ett reportage i Dagens Samhälle. Denna vakna tidning,
utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting, publicerade igår första
artikeln i en serie kallad Jakten på medelklassen.
I centrum står ”sossen som blev nya Moderaternas gudfader”.
Förre TCO-basen Sture Nordh.
Kring år 2000 formulerade tjänstemannaorganisationen TCO, traditionellt
närstående S, en berättelse om sina drygt en miljon medlemmar. Poliser,
skådespelare, sjuksköterskor:
De går till arbetet varje dag utan att kräva så mycket. De tar ansvar, trots
sina bekymmer med livspusslet. De bär samhället.
Känns formuleringarna igen?
TCO gjorde medelklassen synlig. Åt Moderaterna, kan man kanske säga.
Fredrik Reinfeldt och hans nyvalda moderata toppgarnityr ”kom flera gånger
åkande från partihögkvarteret i Gamla stan till det mörkmurriga TCO-huset på
Linnégatan”, skriver Dagens Samhälle och citerar Sture Nordh:
”Vi mötte ett parti som hade en helt förändrad syn på våra frågor och som
lyssnade på oss med stort intresse. Vi var så lyckliga efter den första
träffen ...”
Lyckan återspeglas i statistiken. I valet 2010 röstade 28,6 procent av
TCO-medlemmarna moderat, enligt SVT:s vallokalsundersökning. Bara 26,2
procent valde S.
Vad Moderaterna lyckats göra under 2000-talet är precis vad Socialdemokraterna
lyckades göra i mitten av 1900-talet. Locka medelklassen.
Inte minst den strategiskt skicklige Sven Aspling (S), partisekreterare
1948–1962, låg bakom ett viktigt ordbyte. Fokus lades mindre på ”arbetare”,
mer på ”löntagare”. Också tjänstemän skulle känna sig hemma.
Att locka medelklassen idag handlar i mångt och mycket om att skapa en politik
som förenar individuell valfrihet med hyggligt intakt välfärd.
En sådan linje är riktig. Balanserad och klok.
Det måste finnas utrymme både för stor frihet för individen och ett kollektivt
skyddsnät av välfärdstjänster.
Socialdemokraternas ledarproblem kan ältas till leda. Mona Sahlin kan låta som
en snabbköpskassörska, Håkan Juholt se ut som en Åsa-Nisse i politikerkostym
och Mikael Damberg avfärdas som en SSU-broiler. Men till syvende och sist
handlar det om politiken, en politik som breda grupper kan omfamna.
Förr eller senare är S åter där.
Det vilar ett tungt ansvar på gamla Malmöprofilen Lars Engqvist. Han utsågs
nyligen att leda arbetet med att till kongressen 2013 ta fram en ny
fungerande S-politik.
Som Sture Nordh lysande formulerar det med dagens tjänstemän i åtanke, de som
ofta är klassresenärer och ”solidariska individualister”:
”Socialdemokratin måste följa sina egna barn och barnbarn, för att vara en
relevant kraft för framtiden.”
Och svensk politik behöver Socialdemokraterna som en relevant kraft. Oavsett
om de sitter i opposition eller i en regering.