I helgen dödades den tvåtusende amerikanske soldaten i Afghanistan.
Dödsskjutningen fick en alldeles speciell symbolik eftersom angriparna tillhörde den afghanska armén. Offret och förövaren slogs därmed på samma sida. Åtminstone formellt.
”Det här gör mig vansinnigt förbannad, för att vara uppriktig”, sade general John Allen, försvarsalliansen Natos högste befälhavare i Afghanistan, till det amerikanska TV-bolaget CBS.
I eldstriden, som utbröt vid en vägspärr, dödades också flera afghanska soldater och en utländsk kontraktsanställd.
Attacker där afghanska soldater och poliser vänder sina vapen mot den Natoledda Isafstyrkan har ökat markant i år. Hittills har minst 52 soldater dödats jämfört med 35 soldater under hela förra året.
Den 16 september, efter att två brittiska soldater och fyra amerikaner skjutits ihjäl av afghanska poliser under en tvådygnsperiod, stoppades tillfälligt så gott som alla gemensamma operationer, patrulluppdrag såväl som träning.
Talibanerna tar i regel på sig ansvaret för varje insiderangrepp. Men enligt Nato förklaras bara en femtedel av attackerna av att talibanerna har infiltrerat de afghanska säkerhetsstyrkorna. De vanligaste orsakerna sägs istället vara det som lite diffust kallas kulturkrockar och personliga konflikter.
Men eftersom gärningsmannen eller -männen i regel dödas eller flyr är det svårt att avgöra hur motivbilden ser ut i de enskilda fallen.
Oavsett motiven bakom de många angreppen står Isaf inför ett djävulskt dilemma.
Angreppen hotar Natos strategi som går ut på att utbilda afghanska styrkor så att dessa gradvis kan ta över säkerhetsansvaret i landet. I slutet av år 2014 är det tänkt att den processen ska vara avslutad och att Natos stridande uppdrag ska vara över. Utländska soldater ska dock vara kvar i landet för att fortsätta att öva den afghanska armén.
Den strategin blir svårare att genomföra om det är förenat med livsfara för Isafsoldater att samarbeta med och träna afghanska styrkor.
För drygt en vecka sedan återvände den siste av de 33 000 amerikanska soldater som ingick i president Barack Obamas truppförstärkning i Afghanistan för snart tre år sedan. Det skedde utan några större åthävor.
Åtminstone de två första åren märktes tydliga, positiva effekter av förstärkningen. Idag är situationen svårare att bedöma. Augusti blev den näst blodigaste månaden i Afghanistan sedan 2007 med 374 civila afghanska dödsoffer. Talibanerna är fortfarande starka.
Trots problemen är det viktigt att den underliggande strategin ligger fast, att tidtabellen för den gradvisa överlämningen av säkerhetsansvaret till den afghanska regeringen följs.
Viktigt är också att omvärlden är beredd att ge fortsatt stöd, på olika sätt, efter 2014.
Svårigheten att återuppbygga en stat som Afghanistan när den väl fallit sönder – eller slagits sönder – kan knappast överskattas.
Men om inte afghanerna själva förmår, förmår ingen.